....… och samtidigt tränar andra att göra samma.
För 50 år sedan när vi var nya i Bangladesh kom många experter från väst med lösningar på alla problem i Bangladesh. En Bengal sa då, och det glömmer jag aldrig: ”Kom ner till oss och så går vi tillsammans upp”. |
Jag besöker nu: Laos-Bangkok-Prachuab-Phuket för att lyssna till gräsrötterna. Jag har där besökt 10 organisationer/Kyrkor. Och har lärt mig mycket hur de hjälper och tränar de trasiga, de utkastade och de som gett upp. De som inte ens orkar be om hjälp.
Lättast är att starta instutitioner där de duktiga och "de lydiga" passar in. Ja det är också lättast i väst att ha kyrkor för ”färdiga” människor. Men agerar vi som att vi är "färdiga", så kommer antalet att minsta. För ingen av oss är färdig. Vi är ju alla lärjungar och får bli ett Guds Barn av samma oförtjänta nåd.
Vi ser
- De som gett upp och …. kan bara nås i sin egen bubbla, mitt i samhället.
- De som vill komma ur sin bubbla och ….. bli snälla och lydiga. Säger: Yes Sir. Yes Mom. Och har inga frågor.
- De som i sin tur blir life-changer för andra.
Jag sitter nu på en busstation i Chumpun (mitten av Thailand) och beslutar mig för
- Att gå till de utstötta, de som gett upp.
- Att med Jesu-agape-kärlek visa dem vägen. bli Kreativa.
- Att träna dem också att gå ut till andra trasiga. Få en multiplikation. En rörelse, mitt bland folket.
Att resa med lokala bussar tar tid, men är enormt lärorikt. Man får en bra gräsrots-känsla. Alla organisationerna är olika men.... ett är säkert; Bäst är att va Äkta - inte "spela" som om man är perfekta. Att "ta sin boning" ibland dem. Inte va en superior.
Vi har tillsammans med Barnmissionen ett fängelse-arbete för att hjälpa de under 18 år
1. att i Juvenile Prison bli kreativa, lära sig bakning och få del av agape-kärleken.
2. och när de kommer ut få hjälpa dem att rehabiliteras.
En talande story från en av tjejerna är:
|
One girl in juvenile prison in Ubon is now 19 years old. She has been in prison since she was 16 years old for drug crimes. We first met her when we were teaching bakery at a children's prison. She was quiet, not making eye contact and we could feel her sadness. But as time passed, she began to change into a more cheerful person. She smiled and chatted, making eye contact with us. One day she shared with us that she felt a love and warmth that she had never felt before. She didn't know when she would be released from prison. She asked us: "When I am free, can I go to church with you? Is
she good enough to come in? Will others look at her and judge her based on her
past? She wants to change herself. I don't want to do the wrong thing again.
She wants to be a new person. This is a touching story that we want to share to encourage
those who support us that there are children who are lacking, but now feels fulfilled. She wants to start over for a good life in the
future. |
