30 november 2009

Positivt återbesök

24 januari i år kom jag hit medvetslös i ambulans och svävade mellan liv och död i 3 dagar. Jag var här på IVA 4 dagar och i rummet bredvid i 36 dagar = 40 dagar. I morse däremot körde jag själv med bil, gick in och var vaken hela ljumskbråck operationen som varade 45 minuter. I morgon får jag gå hem. Jippi!

Trevligt att göra positiva återbesök där man en gång kämpat, mellan liv och död. Denna gång var jag vaken och bland annat samtalade med narkosläkaren och även kirurgen om vad jag jobbar med som missionsarbetare. Narkosläkaren hade bra frågor om oss kristna.
Sist kämpade jag hårt 4 dagar på IVA. Jag vantrivdes där. Nu i uppvakningsrummet låg jag 3 timmar och …. gladdes åt att känseln i nedre delen av kroppen sakta återvände.

I själavården uppmanas man att i bön tillsammans med Jesus våga ”återbesöka” sina mörka och svåra minnen och upptäcka att Jesus(Emmanuel, Gud med oss) var där med mig, trots att man inte då var medveten om det.
Det kan vara positivt att också fysiskt återbesöka där man arbetat och där man kanske en gång "svävade mellan liv och död".

Welcome back f.d. missionsarbetare till f.d missionarbeten. Ingvar

Avdelning 10 på Ram

Ingvar fick ett kungligt mottagande av personalen på avd. 10, Ram sjukhuset, när han kom för att läggas in i morse. Vid 10.30 kördes han ner till operation för att rätta till sitt bråck. Vid 12 tiden kom sköterskan ut och sa att allt har gått bra. Det tar ett par timmar innan han kommer till avdelningen igen.
Det kändes bättre att komma hit förberedd och av fri vilja. Minnena från januari och då han vaknade till på Ram är inte så angenäma. Vi tackar Gud för livet och att Han fortfarande håller sin hand över våra liv. Kram Anna

29 november 2009

1a Advent och hur mycket och var vågar jag lysa?

Igår tog vi fram vår adventsstjärna och vår adventsstake som nu lyser för oss här inne, men också alla som passerar vår bostad här i Chiang Mai. Hoppas många ser det och frågar vem som bor här och vad detta betyder.
En fråga man alltid har när man lever och arbetare i ett ”onått” område är: Hur mycket av det kristna livet är bra och säkert att lysa ut? Kan man lysa var som helst och kan man sätta ljuset hur högt som helst?
Som mission så brottas vi ofta med att hitta rätt balans, när det gäller säkerhets aspekt på arbetet. Igår och idag har vi några kollegor samtalat mycket om detta. En sak är säker och det är att jag inte kan lägga någon annans säkerhetsribba. Man måste alltid respektera var och ens val av sin frimodighetsnivå. Men nog behöver denna värld mer och mer himmelskt ljus. Och man måste hålla ett öga på: Vad blir frukten?

I morgon behöver jag ökat himmelsk ljus. Jag skall in 24 timmar på sjukhuset för en ljumskoperation. Tacksam för förbön. Jag har verkligen ingen lust att ligga på sjukhuset igen men, eftersom jag har mer och mer problem med ett bråck på höger sida, skall det bli skönt att få det reparerat.
Ha en fin och ljus advent. Ingvar

28 november 2009

En dos av Faderns kärlek

I går kväll hade ”Tree of Life” en samling för 25 hungriga män och kvinnor där vi studerade ”Vår himmelske Pappas kärlek till oss”.
En indisk bibellärare (nu är han Thai medborgare) talade med ”Pappa kärlek” och många gensvarade med tårar. En kvinna sa efteråt: ”Jag har varit kristen i 16 år men aldrig känt Guds kärlek till mig, förrän idag”.
Wow. Tack Jesus att du uppenbarade Guds Faders hjärta till dem. Kram Anna

27 november 2009

Välkomna MKs

Som missionär frågar man sig ofta: Gör vi rätt mot barnen att vara här? En artikel i Dagen igår http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=194648d=194648 tar upp en ny undersökning om missionärsbarn och samtal med dem om deras upplevelser.
När man frågar sig: Gör vi rätt mot barnen, skall man också ha med i bilden att Sverige verkligen inte alltid är ett paradis för barn. Så att allt blir perfekt och bäst för barnen, bara man stannar i Sverige är inte sant. Guds plan innesluter i högsta grad barnen.

Den sista tiden har jag jobbat med 4 nya missionärsfamiljer i Asien. Tre har redan börjat språk och arbete. En familj kommer till sommaren. De är alla mycket duktiga och har utan tvekan en Guds kallelse till tjänst i Asien. Barnen ser ut att stortrivas. Men ändå tar vi inte deras situation med en klackspark. Vi samtalar, ber och söker det bäst för dem. De måste känna sig hemma och 100% inneslutna. Att det nu undersöks mer hur tidigare MKs (MKs = Missionary Kids) har haft det, är positivt och lärorikt för oss.

Idag har jag haft en bra dag med Jonas, född i Afrika, som nu planerar att med sin fru Josefin flytta till Asien nästa sommar och börja jobba som missionärer. Josefin är också missionärsbarn. Vilken tillgång att få dessa som har mission i blodet från tidiga år. Välkomna MKs! Det är roligt att jobba mer er!
Men jag måste tillägga: De bästa MKs jag känner är: Tabitha, Mariam, Ruth och Benjamin. Kram från pappa

22 november 2009

Från gräsrötter och styrelsen

Hem från Chiang Rai och Phayao: Anna och jag har haft en mycket givande helg i norra Thailand. Först var vi i Chiang Rai tillsammans med många Thai och även ett 20tal Svenskar, som firade Evas 20 år tjänst med Baan Chivit Mai. Hon berättade inspirerande om att: ”Ge inte upp”.

Så besökte vi Peter och Maria med deras 2 pojkar. Peter är bibellärare i Chiang Rai. Fint att se deras insats bland ungdom.

Och idag hade vi en bra dag med barnen på Pakpingjai i Phayao. Insatsen är verkligen livsavgörande för dessa barn, annars i stor kris och i stor ”risk”. Vi åkte hem i eftermiddag med stor tacksamma för allt som man kan vara med om på gräsrotsnivå.

Hem från Örebro. Så läste jag vår ordförandes blogg: http://www.stefansward.se/ Han hade varit på styrelsemöte i Örebro. Uppskattar en bra ordförande och ”Bra Beslutsfattning” på den nivån i vår rörelse. Vi behövs alla på olika platser och olika nivåer. Ingvar

19 november 2009

Någon har stulit och kastat bort nyckeln.

Först mötte jag dem i somras på en avskiljningsgudstjänst i Götene. Nu mitt i en medelstor stad i Thailand och mitt i deras språkstudier. Visst har livet för Samuel & Maria (fingerade namn) med sina 3 härliga barn förändrats radikalt, sedan jag mötte dem sist.

De är en härlig familj, med mycket glädje även om detta ”kapitlet” i deras liv på skolbänken är tuff. De vill förstås så snabbt som möjligt börja jobba, men …. de går nu först helhjärtat in för sina Thaistudier. Heja på, vi ber för er!

Åter bekräftas min teori: Thailand är ett lätt och underbart land att turista i men ett av Asiens svåraste länder att jobba i. Man möter mycket vänlighet och leende på utsidan, men samtidigt, där inne, finns det många stängda mörka rum, med många hänglås. Och det värsta är: Någon har stulit och kastat bort nyckeln!

Så, vill jag göra något snabbt med frukt som syns, skall jag absolut inte åka till Thailand, utan snarare till Kolkata eller Bangladesh. Men samtidigt, vill jag lyda den kallelse jag fått att tjäna Gud, då funkar det även i det tuffa Thailand. Och det roligaste jag nu ser är att fler och fler börjar hitta den försvunna nyckeln, som är JESUS.

Jag ser 3 orsaker till leende:
1. Äkta glädje därinne.
2. Osäkerhet eller rädsla.
3. För att dölja mörka rum där inne.

Trevligt att möta människor som tar nya tuffa utmaningar i livet, så att andra kan hitta sin förlorade nyckel. Ingvar

16 november 2009

Söndagar med de lokala - vilken dag!

Höjdpunkterna på mina resor är Söndagar-med-de-lokala. Jag uppskattar att vara tillsammans med ”de lokala” i olika projekt, på kontor och i deras vardagsliv, men att uppleva enhet med dem i gudstjänstlivet – det är fantastiskt. Inget går upp mot att känna sig ETT med dem, trots så enormt olika bakgrund. Detta är gudomligt. Gårdagen var just en sådan fantastisk dag:
På förmiddagen åkte Owe och jag till en av de 3 evangeliska registrerade kyrkorna i stan. Kyrkan var fullsatt och det kändes gott. Så åkte vi till en av förstäderna, till en ny församling bland inflyttade arbetare och studerande. Här var det mat och gudstjänst. Sången och vittnesbörden var levande och inspirerande.
Klockan 5 var det dags för en engelsk gudstjänst. Detta var också en bra gudstjänst med deltagare från många länder.
På kvällen firande vi en svensk som fyllde 34 år med att äta på en indisk restaurang. Kyparen kom från Jessore distriktet i Bangladesh och tog upp beställningen från mig ….. på Bengali.
Så gårdagen var verkligen mångkulturell, men bäst av allt var enheten i anden och jag kände mig hemma, bland syskon. Samtidigt vet jag att många kristna i detta land, speciellt på landsbygden och de som flyttar in i städerna som arbetare, lider under stor förföljelse och förtryck. Ingvar

14 november 2009

Även på andra sidan Mekongfloden

Igår åkta Anna till Bangkok för 3 dagars SPM årsmöte och jag till andra sidan Mekongfloden, till Vientiane för 3 dagars projektbesök.
Jag har arbetat för Laos också de sista 3-4 sista åren, men nu känns det bra att åter vara här och på olika sätt arbeta på plats, i detta behövande land. Visst har landet utvecklas, i alla fall i städerna. Ber att också landsbygden skall utvecklas mer.
Visst saknar jag Anna men jag förstår hon är till uppmuntran och välsignelse där hon är i storstaden Bangkok. Under varje projekt besök som detta, är det min bön att ge Livet vidare till andra – till max, även på andra sidan Mekong floden. Ingvar.

11 november 2009

Riva, planera och bygga framåt.

Att åter se Berlinmuren falla ……… är talande. Tidningen Dagen säger: ”Folkligt missnöje och uthållig bön fick muren på fall” och ” ….. han grep släggan och rev sin bit av muren mellan öst och väst”.
Det finns tyvärr fortfarande många höga murar kvar mellan människor. En del av dem inte minst här i Asien ser omöjliga ut. Men Berlinmurens fall, Jerikomurens fall och många andra murars fall, hjälper oss att inte ge upp i bön och även ta tag i släggan och riva vår bit av dagens murar. Att i dessa dagar läsa Josua kapitel 6 är inspirerande.

De sista 2 veckorna har vi jobbar hårt med EFKs framtidsplanering i Asien. Främst då med Verksamhetsplan, Vision för Mission och Budget för år 2010. Behoven är många och vi har stora planer. Men, vi inser klart att det är bara med Guds och varandras gemensamma insatser, som det är möjligt att riva ner det som skiljer oss och bygga upp något nytt, något mycket mycket bättre.
Det har varit trevligt sista veckan att ha haft Kjell här hos oss. Med sin stora kärlek till Gud och Mission i Asien har han hjälpt oss på många sätt att satsa framåt.
Ingvar

07 november 2009

Ord och bön – i det offentliga rummet.

Igår hade vi ”BLESS CHIANG MAI” alla-kyrkors bönemöte i Chiang Mai. Vi var 2.000 - 3.000 personer som bad och sjöng tillsammans. Detta årliga bönemöte har tidigare år varit innomhus, men nu i år - mitt på Tha Phae Gate. Detta var ingen ”uppvisning” utan en äkta tillbedjan och sång tillsammans inför vår Herre, på stans mest offentliga och centrala plats. Helt underbart.

Under dessa 3 timmar passerade många Thai och utlänningar. Man såg att de berördes när vi mitt i samhället, mitt i det offentliga rummet - kan leva ut en äkta och naturligt kristen tro. Då blir också det kristna livet helt fantastiskt. Visst behöver vi våra cellgrupper och mindre samlingar, men att då och då mitt i stan samlas till hela-stan-samling ……. det lyfter och förändrar.

En som inspirerar mig att ”gå ut”…. är Stefan Svärd vår ordförande i EFK. Han är pastor i Stockholm (plus mycket mer) samtidigt som han är en stark förespråkare för att göra den kristna rösten hörd i det offentliga rummet. För några dagar sedan meddelade Stefan tyvärr att han i maj nästa år kommer att sluta som ordförande i EFK. Han är en Styrelseordförande som inspirerar mig, även 710 mil bort från styrelsebordet. Jag kommer verkligen att sakna honom som Ordförande i EFK.

Stefan, det gläder mig att du påstår: ”Jag tänker dock inte bli tyst efter maj 2010, utan kanske ännu frimodigare i att dela med mig av min tro och mina övertygelser, och fortsätta försöka vara engagerad i det offentliga rummet”.

Fortsätt att vara "ord-förande" och "handlings-förande" där inne och där ute! Ingvar

03 november 2009

Ut på vattnet, upp i luften eller på korset?

Det är Loi Krathong, en festival med mycket krut. Jag sitter här hemma med munskydd för jag nyser utan uppehåll om jag inte täcker näsan. Ute är det ett non-stop av boom boom från olika typer av fyrverkerier och häftiga smällare. Man skickar iväg små blomster flottar (krathong) på floden och khom loi- varmluft-pappers ballonger upp i luften. Det ser ut som himlen är full av stora lysande stjärnor. Men på min morgon promenad så ser man dessa rispappersballonger hänga över staket eller tak på vägar o trädgårdar lite varstans.
Det finns myter och möjligen hinduiska rötter till ceremonierna som kommit via Kambodjas storhetstid hit och handlar om att blidka flodanden Naga så att det inte ska regna mer och att vattnet inte skall dränka risplantorna, men det finns också element att bli av med otur eller synd.

I människan finns alltid en hunger att vilja bli av med otur, synd, skam o alla försöker vi på något sätt att bli av med bördorna. Vi kanske försöker dränka det i sprit eller arbete, eller lägga skulden på andra. Andra skickar iväg en krathong eller khom loi och hoppas att de inte ska ramla över en igen. Man offrar till gudarna men man vet inte om synden verkligen sonas.

Jesus hängde på korset, offrade sitt liv en gång för alla människor genom alla tider, för att vi skulle bli kvitt bördan av skuld, 'oturen', skammen. Tänk vad underbart! Vi är förlåtna! Vi är välsignade! Vi kan ha ett rent och tvättat hjärta! Dessutom är det miljövänligt!
Kram Anna