Jag läser nu boken ”Till jordens yttersta gräns”. Den ger en bra inblick i hur det är att vara pionjär. Och när man känner till personer och platser blir den helaktuell. Så sent som igår skrev jag till en av personer som finns med i boken.Varje sida jag läser återupplivar i mig många fantastiska pionjärupplevelser som jag själv haft som pionjärarbetare … och som jag lagt ner i någon hård disk och nästan glömt bort.
Visst kan man fundera och fråga varför de i boken gjorde si eller så. Och som EFKs
områdesmissionär för Mongoliet (sedan januari i år) relatera jag just nu till personer och platser som finns med i boken. Trevligt.Vare sida av boken smittar av sig av pionjäranda. Pionjär = någon som är verksam i ett nytt område.
En utmaning (för oss alla) är hur pionjärandan inte upphör när man arbetet på en plats några år. Nej. Guds pionjärarbete ger samtidigt både:
a) Ett stabilt och fungerande lokalt arbete, på en gammal plats.b) Och öppna kanaler för nytt arbete, på nya platser.
Och pionjärandan hör inte bara till ungdomarna. Nej, den gäller oss alla. Inte heller bara en gång i livet. Jag har upplevt att pionjärarbete är tufft, men … det har en mycket speciell och frisk välsignelse inbakat. Den välsignelsen behöver vi alla - hela livet. Ingvar
