Julstök, vad är det?
Jag frågade mina medarbetare: Vill ni att vi hittar julgranen och pyntet för att försöka få det lite stämningsfyllt? Svaret blev. Varför då?
Vi glömmer inte att det snart är jul men förväntningarna är väldigt långt ifrån västvärldens. På håll känns det som om mina vänner i både Sverige och i USA redan firar jul. Jag har slutat upp med att stressa runt för att försöka bevara traditioner.
Julen är den högtid som Isaan de kristna passar på att tala om varför vi firar jul- om Jesus födelse och varför Guds son kom till världen. På 'torget', i skolor och man bjuder in grannar.
Vi har legat lågt med att styra över vad teamet ska involvera sig i under december för det har jobbat extremt hårt under en längre tid och är lite slitna. Men vi har observerat under en tid att ungdomarna i ett riskområde nära Ubon kom i samma kläder varje gång vi såg dem och vi fick reda på att de inte hade ett andra byte av kläder, då bestämde vi att de skulle få en speciell julgåva. Lampuang och Rose köpte kläder och våra killar åkte till marknaden och köpte in ris 12 kg per familj och matolja etc. Plötsligt försvann tröttheten från ansiktena- det är något som händer i oss när vi får en chans att ge. På tisdag är Ingvar och jag inte med vid utdelningen till dessa. Detta får våra medarbetare sköta. Vi har inget behov av att få någon ära. Vi vill ge utan 'strings attached'.
Idag när jag åkte iväg för ett samtal, utmanade jag teamet att kolla upp en farbror som är halvt förlamad men som vi möter dagligen på gatan där han gräver i soporna med sin enda fungerande arm, för att samla plast och släpar sitt ena ben efter sig. Art berättade att han vill gråta närhelst han ser honom. Jag förklarade att Art kanske känner vad Jesus känner för mannen. Jag tänkte på bibelordet ''Jag var naken och ni klädde mig, hungrig och ni gav mig mat, främling och ni tog emot mig, i fängelse och ni besökte mig.....''. Det är något som händer i oss när vi ser och bryr oss. När vi sträcker oss utanför vårt eget ofta självcentrerade julmyspys och bryr oss om de glömda och gömda och frusna etc. så är det som att våra hjärtan tinar upp, plötsligt blir det roligt och meningsfyllt. Imorgon ska jag få rapport om vad det blev för beslut: Hur kan vi glädja sop-letaren.
Vårt program är liksom fullspäckat till den 20 dec. när Ingvar och jag flyger hem för att vara med barn och barnbarn. Vi skickar iväg teamet den 21-23 december på 3 dagars retreat i Korat (Nakorn Ratchasima), detta är de verkligen värda.
Kram Anna
Jag frågade mina medarbetare: Vill ni att vi hittar julgranen och pyntet för att försöka få det lite stämningsfyllt? Svaret blev. Varför då?
Vi glömmer inte att det snart är jul men förväntningarna är väldigt långt ifrån västvärldens. På håll känns det som om mina vänner i både Sverige och i USA redan firar jul. Jag har slutat upp med att stressa runt för att försöka bevara traditioner.
Julen är den högtid som Isaan de kristna passar på att tala om varför vi firar jul- om Jesus födelse och varför Guds son kom till världen. På 'torget', i skolor och man bjuder in grannar.
Vi har legat lågt med att styra över vad teamet ska involvera sig i under december för det har jobbat extremt hårt under en längre tid och är lite slitna. Men vi har observerat under en tid att ungdomarna i ett riskområde nära Ubon kom i samma kläder varje gång vi såg dem och vi fick reda på att de inte hade ett andra byte av kläder, då bestämde vi att de skulle få en speciell julgåva. Lampuang och Rose köpte kläder och våra killar åkte till marknaden och köpte in ris 12 kg per familj och matolja etc. Plötsligt försvann tröttheten från ansiktena- det är något som händer i oss när vi får en chans att ge. På tisdag är Ingvar och jag inte med vid utdelningen till dessa. Detta får våra medarbetare sköta. Vi har inget behov av att få någon ära. Vi vill ge utan 'strings attached'.
Idag när jag åkte iväg för ett samtal, utmanade jag teamet att kolla upp en farbror som är halvt förlamad men som vi möter dagligen på gatan där han gräver i soporna med sin enda fungerande arm, för att samla plast och släpar sitt ena ben efter sig. Art berättade att han vill gråta närhelst han ser honom. Jag förklarade att Art kanske känner vad Jesus känner för mannen. Jag tänkte på bibelordet ''Jag var naken och ni klädde mig, hungrig och ni gav mig mat, främling och ni tog emot mig, i fängelse och ni besökte mig.....''. Det är något som händer i oss när vi ser och bryr oss. När vi sträcker oss utanför vårt eget ofta självcentrerade julmyspys och bryr oss om de glömda och gömda och frusna etc. så är det som att våra hjärtan tinar upp, plötsligt blir det roligt och meningsfyllt. Imorgon ska jag få rapport om vad det blev för beslut: Hur kan vi glädja sop-letaren.
Vårt program är liksom fullspäckat till den 20 dec. när Ingvar och jag flyger hem för att vara med barn och barnbarn. Vi skickar iväg teamet den 21-23 december på 3 dagars retreat i Korat (Nakorn Ratchasima), detta är de verkligen värda.
Kram Anna
