Vi var på jakt efter en restaurang som kunde släcka Ingvars smörgås hunger. Det var redan mörkt i Gulshan, Dhaka och hade precis passerat några barn på trottoaren. Plötsligt puttar de varandra så att de knuffar till mig bakifrån. Tänkte nonchalera dem först. Men en knuff till och en till. Jag vänder mig om för att höra vad de vill. De berättar att de bor i närheten, någon har en förälder, en annans är handikappad. De visar mig var de stämt möte med en anhörig, men ingen är där ännu. Ungarna är mellan ca. 6-9 år och borde vara i "hemmets trygga vrå" och inte på gatan. Tiggare? Ja, men riktigt trevliga.
-What is your name?
-My name is Anna
-You are nice! Can we sing for you?
-Of course!
Sen dansar och sjunger de medan vi följer efter Ingvar. Innan vi går in på restaurangen, tar en av tjejerna upp ett papper med en tatuering som hon sätter på min arm.
Det kändes som man plötsligt stod hjärta mot hjärta med Jesu kärlek till barnen. Anna
