Vecka 15 har gott sakta, även om jag har haft mer än fullt upp med arbete här i Chiang Mai. Sedan 17 mars har jag delvis fått känna av hur över 20 miljoner flyktingar (enligt FN) har det just nu. Att vänta på visum (i mitt fall till Pakistan) tar hårt på krafterna. Man förstår något saknas, men man vet inte vad det är. Först gör man allt man kan för att bevisa att man är värd ett visum. Sedan kan man känna sig värdelös, hjälplös och blir likgiltig. ”De lyssnar ju inte på mig.” Ambassaden i Pakistan är den jobbigaste jag har att göra med och det känns som de ligger 20 år efter sin tid.
Att vänta på visum ger många frågor: ”Är jag för farlig för Pakistan? Önskar mannen i Bangkok mutor? Är det ett uttröttningskrig jag hamnat i? Gäller det att vara envis nog eller…?”
Samtidigt hör man Guds tilltal: ”WAIT and be STRONG. Koppla av och bli stark. Kryp upp i mitt knä, också med detta”!
Tack Pappa det behöver jag. Ingvar
