6-700 barn i Omkoi som prisar Gud med hela sin varelse, det är härligt. Där finns inga spärrar.
Vi vuxna har så mycket som binder oss -vad ska hon säga, tänk om jag gör fel, kolla den hur den bär sig åt... etc.
En av mina vänner såg en syn här om veckan, av en orkester. "Sakta fylldes den mörklagda estraden av musiker. Alla spelade på osynliga instrument. Ju fler som spelade desto ljusare blev estraden. Dirigenten var Jesus. Det var bara EN person som publik: Pappa Gud. Om någon musiker blev mer intresserad av hur andra spelade, eller kritiserade de andra, då blev tonerna falska. När alla fokuserade på Dirigenten och spelade sitt instrument, plötsligt såg man då som på stora video skärmar, den ena händelsen efter den andra där Pappa Gud griper in i situationer av olika slag."
Jag tänkte: -Tänk om vi skulle bry oss lite mindre om hur andra spelar, och sluta kritisera, då kanske det skulle bli lite mer resultat av vårt arbete. Om vi alla fokuserade på Dirigenten skulle musiken göra Pappa glad och det kanske skulle hända lite mer och vi kanske skulle få se mer av Pappas mirakel. TÄNK OM!
Kram
Anna
