Tänk att det är lika underbart varje gång att komma upp på Doi Pui. Andas djupt, frysa lite, pusta lite i backarna, njuta av den trolska skogen, med molnen som kryper in mellan träden. Fågelkvitter och chikador. Att komma över stadslarmet och stressen som kryper sig ända in i vardagsrummet. Närmare Gud ;-) Jag verkar i alla fall höra Gud bättre där uppe men det är väl för att det inte är alla de stressande momenten runt omkring.
"Kom hit ut o umgås med Mig lite grand." (Kolla HV 2:10) Jo, jag hade alltså en "date" med Jesus.
Idag hittade jag något som ser ut som en kantarell. Skogens guld. Men även om jag är 99 % säker att det är en kantarell så gör den där 1%-en att jag inte vågar äta den.
Kram
Anna
