När barnen var små och man stod mitt uppe i missionsarbete i ett land med stor nöd, då fick man lära sig att ta sig andhål för att överleva. Jag minns att man var så törstig på Gud och desperat letade efter de små stunderna med "bara Gud och jag". Men när man väl hittat dit så kunde det räcka med ett djupt andetag med Gud, ett ord från himlen som smekte själen, ett rhema som dök djupt i själen, eller ett hjärtats blick på Jesus, som mättade.
Idag mellan körningar till och från sjukhus och allt som ska ordnas runt omkring, satte jag mig hos frissan med en bok "Journal of the Unknown Prophet" läste ett par sidor innan jag måste ta av glasögon, plötsligt såg mitt hjärta Jesus och en ljuvlig vind blåste lätt över min själ. Bara ett ögonblick. Men det gav mig energi att vandra vidare.
Säkert var det någon som bad en bön för mig. TACK!!
Kram Anna
(bilden: Nyutslagen orkide´ i vår hängande trädgård)
