Jag stortrivs med att vara aktiv. Hela februari och mars var fullbokat för mig med intressanta och viktiga uppgifter, inklusive resa till Bangladesh och Indien. Och så 24e jan. blev jag totalt hjälplös…. nollad. Jag kan inte ens gå på toaletten. Pinsamt. Jag tackar Gud för undret att jag lever. Uppskattar sjukvårdspersonal, vänner och arbetskollegor som varit helt fantastiska och stöttat mig 100 % igt. Men att bli hjälplös är jobbigt.Med åren kan man lätt tro sig vara stark, blir en ”Super-Ingvar” som kan och vet. Men så blir man "bänkad" och upptäcker att livet innehåller en kombination av vad jag kan göra och vem jag är.
Först när jag låg på IVA och vandrade in och ur medvetslösheten, ville jag ta ur slangarna och ….. åka hem. Men de band fast mig. Nu genomgår jag en intensivkurs (idag 16e dagen) på att ta emot hjälp och bara vara mig själv. Jag instämmer med Jobs målsättning i 23:10: ”…… prövar han mig skall jag komma ur prövningen som guld”. Detta är möjligt inte pga att jag är stark, utan pga. att jag är jag och Gud är Gud. Tack för att ni ber för mig. Ingvar
