Tänk vad underbart det är att komma hem. Att ha något man kallar hem, slott, koja eller mitt emellan, hyrd eller 'egen-egen' är ett grundläggande behov för oss människor. Våra barn brukade lägga till: "Där föräldrarna är, där är hemma". I sommar har vi haft motsatta roller, vi har varit hemma hos våra barn och de har verkligen låtit oss få vara som hemma. En applåd för dem!!
Lika viktigt är det att vara hemma i Gud, här och nu. Jag tänker på sången: "Som när ett barn kommer hem om kvällen, och möts av en vänlig famn; så var det för mig att komma till Gud och jag kände att där hörde jag hemma..."
Vi kan också vara hemma i Pappas hus, men bete oss som en gäst eller en tjänare och inte hans barn. Om vi haft det svårt med våra föräldrar har vi kanske bestämt oss för att vi inte behöver dem, då blir vi liksom hemlösa känslomässigt, och den känslan kan vi ibland ta med oss in i vår relation till Pappa Gud också. Vi bygger då upp en mur mot dom och den blir kvar i känslolivet, när vi kliver in i Pappa Guds hem också .... hmm. Då är vi som ett barn som inte trivs i famnen och kan inte ta emot värmen.
Anyway ...... det är gott att vara hemma både i Chiang Mai och i famnen. Kram Anna
PS. Jag tänker på alla våra missionärer som i dagarna försöker skapa ett nytt hem, eller kommer tillbaka till ett hem borta eller i Sverige. Gud hjälp dom!
