Oftast när man lämnar något undrar man: Hur skall det nu gå? När vi lämnade Bangladesh 1990 hade vi många frågor, även om vi hade försökt, från början,a) att vi hjälper dem
b) och inte att de hjälper oss.
Först fick de 3-4 tuffa år. De kände sig övergivna och blev osäkra att stå på egna ben, speciellt när det gällde beslutsfattning.
I helgen skulle Anna till Bodafors och jag till Lyckeby. Bodafors stöder en Nationell Pionjärarbetare (Ashit) i Bangladesh. Vi frågade ledaren (Swapon) och han berättade:
”Ashit is doing fine, busy as usual. He is the next men to me in the area of field work.”
Men också: “We are doing fine and time is going very fast. Ministry is expanding as usual. Few hundred both MBB and HBB waiting for Baptism.” (MBB och HBB är två olika folkgrupper).
Woow: ”100tals väntar på att döpas”. Sanningen är: I Guds rike behövs vi alla, inte minst de lokala/de nationella, som mycket väl kan gå vidare, även utan mig. Ingvar
(Ps. Bilden är inte från Bangladesh)
