Vi har mött många som hamnat i människohandel. Gråtande kom många till oss i Bangladesh efter det de sålt land, tagit stora lån, åkt till Sverige och blivit tillbakasända tomhänta till Bangladesh.
För 5 år sedan, när jag besökte ett fängelse i Chiang Mai sa en bengal till mig: ”Jag vill döda honom på resebyrån i Dhaka. Han har ruinerat mitt liv”. Med löfte om ”guld och gröna skogar” i Malaysia betalade mannen i fängelset en stor summa pengar, fick en biljett till Thailand och ett falskt pass.
En annan kille betalade också en stor summa pengar och fick löfte att få jobb i USA. När han kom till flygplatsen för att resa till USA, kom resebyrån med en biljett till Sverige.
Människohandel är kriminellt och omänskligt, men de som drabbats är inte kriminella. Min fråga är: Hur kan vi hjälpa dem där, så de inte luras in i ett slaveri, och här, så de börjar tala och inte behöver bli kriminella? Ett är säkert: Alla har ingått löfte om att inte berätta hur det hela gick till.
Mission är att sanningen kommer fram genom att vi gör Guds och andras röst hörd. Arenius säger bra i: http://www.dagen.se/blogg/ledarblogg#7844 men Håkan du glömmer att inkludera oss missionärer i din lista.
Arenius har 2 lösningar. Bli mer aktiv själv och .... han slutar med: ”Den som inte kan eller vill stå för det själv, måste ha en medveten och verksam strategi för att göra andra röster hörda.” Kanske det bästa är att ha båda tillsammans. Inte minst när det gäller vår relation till de som drabbats av människohandel, här i Sverige och där i våra missionländer. Ingvar
