Konfirmandungdomarna i Arvika Missionskyrka, visar vägen för Sveriges enda hopp.
Vi var samlade, familjer, släktingar, och vänner till ungdomarna, också en del från icke kristna hem. Ungdomarna gjorde en litet drama som började med att spegla ett Sverige som är rikt och inget behöver, alltså har vi som kristna ingen roll, så varför ens försöka... ungefär så.
Plötsligt avslöjades den moderna nöden av utanförskap, hemlöshet, skilsmässor där barnen kommer ikläm, våld inom familjer och bland ungdomar, mobbning etc. Så kom ''Jesus'' som visade vad hans hjärta bultade för och manade till att ''Be för Sverige'' då fann jag mig gråtandes ... igen(för dig som läst min blogg för ett par dagar sedan. Jag blev berörd, igen av Guds hjärta genom ungdomarnas budskap.
Vi kan åtminstone börja med att be.
Jag påminner mig om satsningar, projekt etc under mitt liv, som börjat just där. Först fångas man av Jesu hjärta för något, ofta när man varit i bön, ibland har det gällt de utsatta barnen, ibland de trasiga och utstötta. Vad klappar Guds hjärta för i mitt samhälle,min bygd idag? Blir jag berörd? om inte så behöver mitt hjärta först bli (för)krossat så att barmhärtigheten kan nå mitt innersta.
Kram Anna
