Ensamhet

Jag har de sista dagarna tuggat på Ämnet: Ensamhet & kyrka/mission. Orsaken är säkert att jag nu är ensam 10 veckor medan Anna är i Sverige och välkomnar Emelie vårt 5e barnbarn. Jag har fullt upp i arbetet och har många, helt underbara medmänniskor runt mig. Men om jag skall vara ärlig, så tycker det är tråkigt att va ensam hemma. En lösning är ju att jobba mer. Då går ju tiden fortare.

Men jobbet, även om det är missionsarbete, får ju inte bli ett surrogat, en ersättning, en flykt från verkligheten. En bild kom för mig:

Jag är ensam här hemma i vår lägenhet och Jesus står där ute och ringer på. Han vill komma in och va min bäste vän även nu.

Det hjälper ju inte att låta Emanuel (Gud med oss) får stå där utanför grinden medan jag försöker hitta olika ”bedövningsmedel”, för att tiden skall gå fortare och lättare.

Medan jag sitter här ikväll och skriver öppnar jag dörren och låter Emanuel komma in. Gud med mig är inget surrogat eller bedövningsmedel. Nej han fyller mig verkligen, med äkta gemenskap. Och det känns bra där inne, trots att Anna inte kommer på 10 dagar. Jag är inte ensam. Ingvar