Jag och Anders har just varit 4 dagar i Tsunami-området i södra Indien. När jag reser i olika missionsprojekt, hör jag tydligt en röst där inne, som manar: Satsa på fler nationella. Inte därför att de gör ett dåligt jobb, utan därför att de är enormt duktiga. Visst känns det bra att vara engagerad själv men;1) Att bygga upp ett förtroende för 
de nationella
2) Att uppmuntra dem
3) Att träna de som tränar andra.
Flera av oss var mycket aktiva efter Tsunamikatastrofen 26e Dec 2004 både i Thailand och här i Indien. Nu besöker jag för 3e gången området i Sydindien. Drabbade 
fick mat, vård, vatten, båtar, fiskenät, hus osv. Och de är evigt tacksamma för detta. Men den största effekten/resultatet är att folk fick nytt mod, och ….. en ny tro på framtiden.
Förr bodde de på temporära och farliga platser, (nästan rotlösa på sandstranden) men nu bor de 1141 familjerna vi var med och hjälpte med en ny bostad på säker mark, som de själva äger. De har inte bara blivit rehabiliterade, till sitt tidigare läge, utan till en ny säkrare plats. Bara 500 meter in på land. Så de kan fortsätta vara fiskare.
EFICORs personal hjälpte dem att få nytt hopp och en ny bättre framtid. Det syns tydligt. De nationellas arbetarenas kapacitet, karaktär och värderingar har smittat av sig och …. lyft hela samhällen. Det har jag sett med egna ögon.Så tillsammans, med de nationella i spetsen, ger bäst resultat. Ingvar
