Jag tänker på en händelse minst 6-7 år tillbaka i tiden. Jag var sen till en samling och pressade gaspedalen för att hinna. Pratade med Gud under vägen och beklagade mig att jag var sen pga ett barn som behövde ha lite extra uppmärksamhet på morgonen. Hon hade precis berättat för mig att ’’hon var rädd för sin pappa, som var dum och hotade familjen med kniv igår’’. Vi satt där och grät tillsammans och bad att Jesus skulle hälla in sin ‘‘frid och kärleks-medicin’‘ i det lilla barna hjärtat. Efter en stund blev det lungt igen.
Så på vägen till något som jag prioriterade för viktigt, fick jag en tillsägelse jag inte glömmer: ‘‘Detta lilla barn är viktigare än allt annat, om du så var i Thailand bara för henne, så är det nog. Hon är en av dessa mina minsta.’’
Vad helst ni gör för en av dessa, gör ni också mig.
‘’Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa mina små, jag säger att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.’’ Matt 18:10
Det blev en läxa för mig: Vi prioriterar ofta från vår vuxna horisont vad som är mer eller vad som är mindre viktigt.
Jesus visade tydligt sin prioritering när han vandrade ibland oss, dessutom sa Han: Följ mig! - eller gör som jag! Vem som är störst i Guds Rike! Inte var det Paulus, eller Bill Gates eller Billy Graham etc.
Han ställde barnet framför dem! Mk 9:37
Jag återkommer i detta ämnet. Kram Anna
