Svaren är säkert lika många och varierande som det finns 60 åringar.
Men för mig:
Vad jag känner: Allvar, tacksamhet, hopp, tillförsikt. Jag vet på vem jag tror. Jag har lärt mig att Gud är trofast.
Vad jag inte känner: ‘Tjoflöjt’, ‘livet är en klackspark’ - typ.
Liksom vid andra decennie skiften i livet så är det en chans till eftertanke. Även om Reinfeldt idag på DN skriver om arbetsliv till 75 år- (oops! och jag som trodde att man skulle kunna börja sakta ner lite, snart).
Det känns bra:
-Att se över sina prioriteringar igen,
Vad är viktigt i livet,
Vad har jagg mer för drömmar o visioner som inte uppfyllts?
-Man kanske tänker till och beräknar kostnaden lite extra noga när man är 60, än om man vore 40.
Som missionär kan man inte drar ner på arbetet, det har vi inte råd med, inte bara pga av pensionen, utan också för vi har sett för mycket av nöden för att slå oss till ro.
Men, jag har den bästa familjen i världen. Jag har många underbara vänner spridda över hela världen. Jag har sett Gud göra mirakler både stora och små. Jag har gått igenom stormar och översvämningar av olika slag och vet att Gud håller.
Det känns bra!
Och sen om man nu måste jobba tills man är 75 enligt Reinfeldt, så är det nog ändå viktigt att att veta att det jag gör är vad jag är skapad att göra. Och även om jag inte kunde göra något alls- så vet jag att jag är älskad ändå. Det är en bra grund för mig att stå på.
Kram Anna
