Igår när Ingvar och jag handlade för göra en festmåltid för 6 fångar i Chiang Mai fängelset,
så kom vi att samtala om vad som händer inom oss när vi gör något utifrån medömkan eller kärlek.Medan vi sökte efter de rätta ingredienserna till dessa några hungriga unga bengaler som längtar efter deras 'mammas' hemlagade mat och doften av deras egna speciella kryddor, så började något liksom brinna inom oss, som om en varsam vindpust from himlen förstärkte glöden i våra hjärtan.
Vi samtalade(på MC'n mellan marknaden och affärerna) om våra år i Bangladesh med behövande som stod på dörren när som helst på dygnet. Hur våra hjärtan brann inom oss. Inte för att vi kände att vi gjorde något speciellt. Vi gjorde bara vad vi trodde Jesus skull ha gjort. Inget annat. Det bar oss. Det uppehöll oss. Vi gav och Han gav mer. Vi visade barmhärtighet och vi fick barmhärtighet.
Den brunnen sinar inte förrän vi slutar ösa ifrån den. Den barmhärtiga kärleken svalnar into förrän vi slutar beröra människor liv med den.
Jag påmindes av Upp. 2:1-7, om den kärlekslösa kyrkan. Orden riktade till den kyrkan har många gånger förundrat mig. Texten är så full av allt de hade gjort, arbetat, strävat tålmodigt etc. ord som säger så mycket om utgivandet för Jesus Namnet's skull- I HISTORIEN! Men nu: Men detta har jag emot dig, att du har lämnat den första kärleken. Vänd om och gör igen de första gärningarna, annars.... ska jag komma och med hast flytta på ljusstaken. Det finns alltså konsekvenser.
Det finns ett samband mellan att beröra människor med Gud's överflödande kärlek och brinnande barmhärtighet eller medömkan, och att behålla våra egna hjärtan varma. Vi är kärlen. Och vi själva bestämmer om vi vill att vår kärlek är brinnande eller vår brunn överflödande. Det hänger på mitt och ditt beslut.
Jesus hjälp oss!
Kram Anna
