Ibland undrar man hur man ska kunna förklara sin vardag, speciellt för den som aldrig varit med oss härute. Det är väl kanske därför vi har den här blog'en.
Ingvar har nu varit hemifrån i 8 dagar. Jag har klarar det bra, mest för att man har haft fullt upp. Men också för att jag tror det är många av er som ber för oss.
Men när det går många dagar sätter längtan in. Att inte ha den där lilla stunden på morgonen över morgon kaffet, då vi delar något ord tillsammans, ber för dagen, för familjen och vanligtvis för de olika människor runt omkring oss. Att inte kunna bolla tankar och funderingar och planer eller dela glädje ämnen och man samlar på sig en hel del på 3 veckor.
Om några dagar är det 40 år sedan vi förlovade oss. Visst är det NÅD!
Igår var en så'n där ovanlig dag. Men ovanliga dagar är vanliga, som vi brukar säga, ingen dag här är den andra lik.
Ooy och jag satt och finputsade på lite planering för 2 månader framöver. Hur fördelar vi vår tid och våra resurser. Det har kommit flera förfrågningar om hjälp, från församlingar, individer och andra organisationer. Då gäller det att prioritera enligt det vi känner stämmer med vår vision.
Resten av förmiddagen spenderade jag tid i förberedelser för helgens undervisnings pass. När jag satt där med bibeln uppslagen i Hebree brevet kapitel 6 så börjar tårarna flöda och man känner Guds hjärtesorg över dem som en gång har smakat på både kraften och sötman i en nära relation med Jesus men har valt bort den. Eller vänt honom ryggen. Man liksom ser far stå där och vänta på att barnet ska vända sig om och springa tillbaka in i hans famn. O att vi bara kunde fatta den nåden som flödar så konstant ut i från Hans hjärta.
En av våra nya medarbetare hade kärleks bekymmer och så funkar man i mentor-rollen en stund.
Och när vi sitter där tror vi att det plötsligt regnar, och hon säger vad konstigt det regnade samma tid igår. Men upptäcker att det är grannens vattentank som läcker och det rinner in i vårat lilla kök.
Ryktet kom för en gång skull med goda nyheter. De gamla damerna i en församling var förvånade av förvandlingen som skett i de unga kvinnornas liv som vi jobbar med på fredag-kvällar. Det gör mig väldigt glad och tacksam, jag vet ju att vi inte kan fixa till det i människors trasiga liv, men Gud kan och våra underbara teamare får vara redskap i en process som ofta är tuff.
På kvällen ringde jag för att uppmuntra en väninna(80år) som har mycket smärtor i sin kropp och var allmänt ledsen pga av att hennes syster drabbats av en hjärnblödning. Plötsligt mitt i samtalet börjar hon gap skratta. Jag vet inte vad jag gjort. Hon skrattar så att jag nästan blir orolig att hon ska ramla av stolen. ''Du sitter väl ner ordentligt'? Min fråga gör att hon skrattar ännu mer.
Rent medicinskt vet vi idag att skratt gör gott för både kroppen och själen. Så jag ber: Gud ge henne gärna en ordentlig dos och du får gärna hela benen i hennes kropp när du ändå håller på. Efter 15 minuters skratt måste jag lägga på.
Det här med att leva är ju faktiskt rätt spännande, speciellt när man får vandra vid sidan av en som är så fantastisk. Jesus.
Tja, det här var lite av min vardag.
Kram på er/ Anna
