Medan jag sprang mellan tvättmaskinen och packboxar, funderade jag på ämnet Guds kallelse. Överraskande nog ramlade det in en artikel från ’’Elijah List’’ med titeln : ’’När Lejonet ryter så menar han allvar’’. Eller när Lejonet av Judah ryter så är det inte en vag liten stämma vi hör.
Jag vet att det finns en allmän kallelse från Gud till alla sina barn. Att följa Jesus, att älska honom med hela vårt hjärta och all vår styrka .... Och att älska vår nästa som oss själva. Denna kallelse är oundviklig och viktig.
Sedan finns det en mer specifik kallelse: En vetskap som inte har något uns av tvivel. Man vet att man vet...... ända från det man blev född eller redan innan födseln Jer 1. Uppdraget Gud har på våra liv kan vara en viss plats, nation, folk grupp, eller en särskild uppdrag eller tjänst. Några av oss bär den i vårt hjärta som ett barn, en gåva eller förmåga och vi värdesätter den och investerar för att leverera och löper med målet i sikte.
Jag ser en trend inom mission, att uppdragen är så professionaliserade att vi inte har intresse, känslighet eller tålamod med dem som bär på en specifik kallelse. Det är möjligt att vi kan förlora dessa ’’pärlor’’ till våra missioner. Motståndet gör att en del försöker på egen hand. De blir sårbara och utsatta eftersom de saknar möjlighet att vara i en socialt sammanhang eller tillhöra ett nätverk där de kan vara ansvariga gentemot någon, men också få kärlek och uppmuntran.
Jag vet att det finns mycket mer i detta men något att fundera runt i hängmattan i sommar och att be för dem som är riskzonen att hamna i alltför isolerade arbeten.
Kram Anna
Jag vet att det finns en allmän kallelse från Gud till alla sina barn. Att följa Jesus, att älska honom med hela vårt hjärta och all vår styrka .... Och att älska vår nästa som oss själva. Denna kallelse är oundviklig och viktig.
Sedan finns det en mer specifik kallelse: En vetskap som inte har något uns av tvivel. Man vet att man vet...... ända från det man blev född eller redan innan födseln Jer 1. Uppdraget Gud har på våra liv kan vara en viss plats, nation, folk grupp, eller en särskild uppdrag eller tjänst. Några av oss bär den i vårt hjärta som ett barn, en gåva eller förmåga och vi värdesätter den och investerar för att leverera och löper med målet i sikte.
Jag ser en trend inom mission, att uppdragen är så professionaliserade att vi inte har intresse, känslighet eller tålamod med dem som bär på en specifik kallelse. Det är möjligt att vi kan förlora dessa ’’pärlor’’ till våra missioner. Motståndet gör att en del försöker på egen hand. De blir sårbara och utsatta eftersom de saknar möjlighet att vara i en socialt sammanhang eller tillhöra ett nätverk där de kan vara ansvariga gentemot någon, men också få kärlek och uppmuntran.
Jag vet att det finns mycket mer i detta men något att fundera runt i hängmattan i sommar och att be för dem som är riskzonen att hamna i alltför isolerade arbeten.
Kram Anna
