Har precis pratat
med Pat, en av mina Thai vänner. Hon hade stannat MC’n vid en hemlös man som
låg på trottoaren, mitt emellan ett kristet sjukhus och en Teologisk fakultet. Hon
kände att den Helige Ande ville hon skulle bry sig om den här mannen. I all sin
smuts o fattigdom såg hon hur vacker den gamle mannen var. Hon köpte bröd och vatten
till honom och han log mot henne av tacksamhet. Idag var hon dit igen och hon
tror att han är döende.
Kram Anna
Hon har varit
runt till flera församlingar och försökt väcka deras barmhärtighet men inte
fått annat gensvar än att det är hans liv och hans öde. Bry dig inte! Hon har ringt andra vänner
hon har bett polisen på två stationer att hjälpa henne. Ingen vill bry sig.
Jag bor 940 km bort.
Och jag kan känna hennes brinnande passion som kanske är blandad med vrede över
var Guds församling har för sig idag. Och jag tänker på ordet i Lukas 6:35-36 som talar
om att tecknet på att vi är Pappas Barn är att vi har Barmhärtighet.
Jag har varit i
hennes skor. Jag vände upp och ned på ett församlingsmöte en gång i min
brinnande passion för de svaga, de utsatta, alkisarna på torget och för ungdomarna
som var i farozonen. När församlingen hade helt andra prioriteter.
Den egna vreden
var väl inte så bra kanske, fast jag trodde nog då att den var rätt och ren.
Just då brydde jag mig inte om vad folk tyckte om mig.
Jag sa till Pat.
Jag vet hur det är att känna Faderns hjärta, och känna sig otillräcklig. Men
bara du gör det som Gud vill att du ska göra i den här situationen, så får
andra stå till svars inför Gud vad de inte har gjort.
Barmhärtigheten
och passionen är så otroligt viktig för vårt hjärtas överlevnad. Kram Anna
