Jag kom hem kl 02.00 på natten efter en hel dag sittande i buss, i styrelse sammanträde och 4+ timmar till i buss tillbaka hem. Man kan nog säga att kroppen och själen bara längtade efter ro och kämpade tappert mot att behöva gå till gudstjänst, om jag ska vara ärlig. Men jag har en entusiast till man. Så motvilligt går jag med på att möta en ny grupp av människor. Vi fann att den kyrkan hade sitt möte klockan 14.00. Snabbt beslutar vi ett återbesök till en annan kyrka. Mötet hade börjat och det var mest barn och ungdomar och koreaner.
Vi lämnade efter kyrklunchen med en känsla av att familjen växt. Den genuina värme vi mötte bland de koreanska vännerna och som vi mött hos de andra små församlingarna som startats av koreaner ger mig en önskan att fördjupa vänskapen. Kanske kan vi mötas i bön eller hitta ett annat forum.
Tyvärr har det i mission snarare blivit murar som byggts emellan oss.Vi från Europa har en helt annan syn på mission och tror kanske ibland att vi är bäst. Å ena sidan har vi svårt att förstå deras sätt att bedriva mission. Ofta kritiseras de för oseriösa metoder, mycket som har med pengar och fårastöld att göra. Å andra sidan och förstår vi inte deras bakgrund av påtryckningar hemifrån som tvingar dem att prestera under tidspress. Att bygga en kyrka och ha en församling inom ett par år annars kallas du hem. Om man då ska tillägga att de ska behärska lokala språket oxå så måste de prestera det omöjliga. Men det som byggt murar oss emellan har orsaker från båda hållen.
Jag finner ofta från vår europeiska sida, att vi i vårt högmod dömmer.
Jag tror mig förstå att de ofta pga av svaghet i engelska, känner sig i underläge i internationella sammanhang och att de känner av vår nedlåtande kritiserande attityd. Hur ska vi då kan mötas och dela med oss till varandra och kunna stärka varandra.
Jag tror att vi i denna tiden måste nätverka mer. Vi behöver varandra som missioner, missionärer och tror att riva murar emellan oss är gott!! Igår blev vår familj plötsligt större. Vi blev rikare och våra hjärtan var berörda av deras värme.
Kram Anna
Vi lämnade efter kyrklunchen med en känsla av att familjen växt. Den genuina värme vi mötte bland de koreanska vännerna och som vi mött hos de andra små församlingarna som startats av koreaner ger mig en önskan att fördjupa vänskapen. Kanske kan vi mötas i bön eller hitta ett annat forum.
Tyvärr har det i mission snarare blivit murar som byggts emellan oss.Vi från Europa har en helt annan syn på mission och tror kanske ibland att vi är bäst. Å ena sidan har vi svårt att förstå deras sätt att bedriva mission. Ofta kritiseras de för oseriösa metoder, mycket som har med pengar och fårastöld att göra. Å andra sidan och förstår vi inte deras bakgrund av påtryckningar hemifrån som tvingar dem att prestera under tidspress. Att bygga en kyrka och ha en församling inom ett par år annars kallas du hem. Om man då ska tillägga att de ska behärska lokala språket oxå så måste de prestera det omöjliga. Men det som byggt murar oss emellan har orsaker från båda hållen.
Jag finner ofta från vår europeiska sida, att vi i vårt högmod dömmer.
Jag tror mig förstå att de ofta pga av svaghet i engelska, känner sig i underläge i internationella sammanhang och att de känner av vår nedlåtande kritiserande attityd. Hur ska vi då kan mötas och dela med oss till varandra och kunna stärka varandra.
Jag tror att vi i denna tiden måste nätverka mer. Vi behöver varandra som missioner, missionärer och tror att riva murar emellan oss är gott!! Igår blev vår familj plötsligt större. Vi blev rikare och våra hjärtan var berörda av deras värme.
Kram Anna
