Under många år var Ingvar bara en besökare i detta land. Den verkliga nöden som jag lyssnade till nästan dagligen i samtal med offer av olika övergrepp och ofta djupt trasiga, mänskligt sett bortom terapeutisk återupprättande och där bara ett mirakulöst ingripande av Gud kunde rädda dem från ett liv nersmutsade av en skam och skuld som inte var deras egen utan tillhörde den som förgripit sig på dem. Detta var något Ingvar inte behövde landa i. Det som jag var så tacksam för var att Ingvar fanns där (ibland i alla fall) att locka mig till att spela badminton(t.ex) och få avreagera mig min frustration över förgripare på en liten fjäderboll som bara inbjöd att slå allt hårdare.
Sedan 3 år tillbaka har Ingvar satt ner sina fötter i myllan här ordentligt. Har börjat känna på insidan vad det är att vandra med folket. Men inte bara det. Han har fått känna Pappa Guds hjärta för folket. Hans kärlek och medömkan för folket, och barnen. Han kan stå på balkongen och höra i sin ande barnens rop på hjälp.
När han delar detta så tror jag tror honom. Jag tror att i sin roll som pappa låter Gud Ingvar höra vad det är Pappa Gud hör. Paulus hörde den Macedoniske mannens rop på hjälp.
En kvinna som jobbar i grannlandet delade med mig häromdagen: Hon skulle resa över en bro som tar henne från det landet till detta. När hon kommer mitt på bron upplever hon som en massiv ljudvåg som en vägg komma emot henne, full av barnens rop på hjälp!!!!!!!
Vi gensvarar på detta macedoniska rop, som kommer från dessa mina minsta. Det brinner inom oss.
En nöd som inte är fantasi utan en verklighet för barnen och ungdomarna här.
Kram Anna
