Varför åker jag idag till Ubon?

                                                     
Idag på väg från Chiang Mai till Ubon ringde frågan i mig? Varför åker jag till Ubon-Pakse? Det är hälsosamt att då och då fundera på denna fråga. Vi människor kan ha komplexa och blandade motiv för mycket vi gör i livet.  

Under den sista tiden har jag mer och mer förstått en viktig verklighet: I sitt mörker ber barn, tonåringar och vuxna till Pappa Gud om Hjälp.  Vad gör då Gud?

      1)   Han kommer där själv och blir Emmanuel = Gud med oss. Han talar, välsignar, styrker          och leder även de som lever där nere i "smörjan". Mitt  i deras mörker.      

      2)   Som svar på bön sänder han oss missionärer   
      3)   Som svar på bön sänder han de nationella. 

Så när vi kommer till människor så talar vi ut Gud ord och berättar vad Gud gjort för oss. Då känner folk i sin nöd att himelen är öppen och något gudomligt börjar hända mitt i deras nöd. 

Oftast vet man inte vem som ”legat på knä” och ropat till Gud om hjälp. Men troligtvis är det massor... ja massor fler än vad vi först tror.

Så varför åker jag till Ubon-Pakse? Jo orsaken är att här är det många som just nu ber till Gud om Hjälp

           a)     Gud svarar

           b)     Gud sänder sändebud som vittnar om Guds mäktiga gärningar

           c)     Vi utrustar, tränar, uppmuntrar och inspirerar de lokala att göra samma sak.

Vi är i en multiplikations rörelse. "Gå  du och gör som Han". Luk 10:37.  Ingvar