Vi har landat i Sverige igen. Landat i familjen och landat med ande, själ och kropp. Längtan efter rymlig plats för min själ, drabbade mig. Det handlar inte om trångboddhet i en Friggebod. Tvärtom Friggebod boendet sparar mycket tid. Liten yta att städa t.ex. Det handlar mer om att låta livet sakta ner lite grand. Att får tid till eftertanke, andrum, att få vara lite lat(det ordet sitter inte bra i min mun). Att låta vattennivån i brunnen stiga igen, så att man inte behöver ge från reserverna utan från ett överflöd.
Detta året har fyllts med så mycket. Både hårt arbete inom sjukvården i Sverige och intensiva veckor i Ubon-Pakse. Nu har jag på min önskelista att möta våren. Att ha tid att tänka, lyssna in och skriva.
Så nu börjar jag med 14 dagars ledighet. Och sedan får vi se vilken arbetsnivå det blir.
Samtidigt så kan jag inte stänga av arbetet i Ubon.
Igår morse ramlade det in meddelande efter meddelande. En av ''barnmorskorna''var i kris. Behövde uppmuntran och förbön för att inte ge upp. Hon har flera hundra bäbisar att mata och träna. Så får man lyssna in himlen för ord som ''styrker de vacklande knäna'' och inger hopp och mod.
Sedan pinglar det igen och jag får bankärenden för ''SPM missionen'' som måste utföras. Efter det kommer ett rop: Ajarn har du tid?, nu behöver vi uppbackning i förbön. Det går ju inte bara att halvhjärtat ta sig an. Sedan ringer jag upp på eftermiddagen och frågar hur det gått och får höra hur intensiv kampen om en människas liv varit. Hmm... ändå var hon förberedd för Gud hade berättat i en dröm om de mörka makter som hon skulle stå ansikte med ansikte emot idag. Så hon hade ringt in fler partners.
Jag blir stolt när jag hör hur visdom, urskiljning, mycket kärlek och hjärtan som hör och gör därefter och resultaten som förhärligar Gud. Men det finns fortfarande behov av någon som förstår, lyssnar, ger råd, bekräftar att: Ni gjorde rätt. osv. Så ber vi tillsammans och låter Gud tala. Samtalet tog 53 minuter. Och jag tackar Gud för LINE eller Messenger som gör att vi kan ringa fritt för intet.
Men be skördens Herre com skördemän eller barnmorskor som vi kallar dem, för arbetarna är få. Och varför skulle vi svika de få som finns i Isaan och som offrar sina liv på stridsfältets höjder.
Kram Anna
Detta året har fyllts med så mycket. Både hårt arbete inom sjukvården i Sverige och intensiva veckor i Ubon-Pakse. Nu har jag på min önskelista att möta våren. Att ha tid att tänka, lyssna in och skriva.
Så nu börjar jag med 14 dagars ledighet. Och sedan får vi se vilken arbetsnivå det blir.
Samtidigt så kan jag inte stänga av arbetet i Ubon.
Igår morse ramlade det in meddelande efter meddelande. En av ''barnmorskorna''var i kris. Behövde uppmuntran och förbön för att inte ge upp. Hon har flera hundra bäbisar att mata och träna. Så får man lyssna in himlen för ord som ''styrker de vacklande knäna'' och inger hopp och mod.
Sedan pinglar det igen och jag får bankärenden för ''SPM missionen'' som måste utföras. Efter det kommer ett rop: Ajarn har du tid?, nu behöver vi uppbackning i förbön. Det går ju inte bara att halvhjärtat ta sig an. Sedan ringer jag upp på eftermiddagen och frågar hur det gått och får höra hur intensiv kampen om en människas liv varit. Hmm... ändå var hon förberedd för Gud hade berättat i en dröm om de mörka makter som hon skulle stå ansikte med ansikte emot idag. Så hon hade ringt in fler partners.
Jag blir stolt när jag hör hur visdom, urskiljning, mycket kärlek och hjärtan som hör och gör därefter och resultaten som förhärligar Gud. Men det finns fortfarande behov av någon som förstår, lyssnar, ger råd, bekräftar att: Ni gjorde rätt. osv. Så ber vi tillsammans och låter Gud tala. Samtalet tog 53 minuter. Och jag tackar Gud för LINE eller Messenger som gör att vi kan ringa fritt för intet.
Men be skördens Herre com skördemän eller barnmorskor som vi kallar dem, för arbetarna är få. Och varför skulle vi svika de få som finns i Isaan och som offrar sina liv på stridsfältets höjder.
Kram Anna
