Lite av vad vi sysslar med

Det är så mycket som händer på en dag så man hinner inte ens summera dagen. Men låt mig försöka i några få rader:
Vårt center är som centrat i ett nätverk Ruamchai4ubon. Härifrån utgår aktiviteterna för:

1)Församlingsplantering N&GCh = New & Growing Churches ett nätverk för stödjande av församlings planterare. Med månatliga samlingar för i provinsen, alla dom som har församlingsplantering på hjärtat. Men också möter dem i arbetet därute. Ger start stöd till några och stöttar med seminarier i varierade ämnen.
 
2)Upprättelse och Helande genom förbön/själavård TOL=Tree of Life för dem som drabbats av trauman eller bara vill ha hjälp att komma ut i frihet från olika typer av slaveri. TOL stöttar både församlings planterarna och CSC projektets personal.

3)Child Safe Communities CSC som jobbar förebyggande med barns rättighet till trygghet och mot människohandel i provinsen Ubon och i grannlandets södra del. Där kulturen har raserat familje värderingarna och barnen dumpas hos släktingar och är oerhört utsatta.  CSC nätverkar med myndigheter och det civila samhället.

N&GCh: Idag var Ingvar, Jom och Art på hembesök hos ett antal församlings planterare. Jom berättade när de kom tillbaka efter en heldag ute: Tänk vi kom i rätt tid till dessa arbetare, med just den uppmuntran de behövde för att orka vidare. De lyssnade på deras situationer, sjöng och bad med dem. Det känns som man inte nog värdesätter gåvan att uppmuntra varandra. Att ''stärka vacklande knän och maktlösa händer''. Det är guld värt om resultatet blir att de får nytt mod att jobba vidare. Det är ändå så många som ger upp och lämnar Isaan.

TOL: Lampuang var iväg och hjälpte till i en försoningsprocess tillsammans med en av arbetarna i en ny förs.plantering. Efteråt hittar jag dem på fb med barn som dansar för att lova Gud ute i en by. Och jag kaninte annat än smittas av deras glädje.

CSC: Rose, Mem och jag jobbade med planering tillsammans för att utveckla deras återbesök av de ungdomar som får studiestöd. Innan vi gick hem kom de från Khong Chiam tillsammans med kamratstödjare för att rapportera hur det använt det ekonomiska stödet som kommer från Taiwan och Sverige.
Kram
Anna

Våga först planera.... tillsammans.

Med åren upptäcker man att man kan planerar på många olika sätt.     Här är 3 typer:

Typ 1. Jag måste först planera själv innan jag planerar med andra. Jag tror att jag med min erfarenehet måste komma till en planeringssamling med en "färdig" lösning.

Typ 2. Planera tillsammans steg för steg utan att först själv va ”färdig”. Våga först planera tillsammans med Gud och andra även runt de stora dragen. Inte bara de små detaljerna.   

Typ 3. Inte planera alls ...  vi tar det som det kommer. Ibland vill vi kallar detta: Att vara ledd av Anden.

Idag hade vi en planeringsdag för arbetet i Pakse. Mycket givande, med 5 nationella, Anna och jag. Ett samarbetsavtal hade upphört.

När vi började frågade Anna: Hur tror ni, vi bäst skall växa vidare? Olika alternativ kom fram. 

• De flesta alternativen var: Arbetet fördjupas bäst i Laos om vi samarbetar med utländska organ. 
• Och bara ett alternativ var: Arbetet fördjupas bäst i Laos om vi samarbetar med ett Nationellt organ.

När vi alla kom fram till att det ser ut som det bästa är att jobba mer med det nationella organet kom en kommentar: Vi trodde ni ville satsa mer med de utlandstyrda organisationerna.

Vi avslutade dagen med att läsa 2 Cor 2:12. ”....  Herren öppnat en dörr för mig”. Och Jood sa: Ja vi har många öppna dörrar i Laos.

Bra undervisning.https://www.youtube.com/watch?v=3EPLItTf-QU

Ingvar

Ingen somnade

Igår pågick samtidigt 2 olika samlingar här i Ubon för ledare, som vi samarbetar med här i Ubon-Pakse. En träning var mer akademisk och en mer inspiratorisk. Vårt motto är: Här finns bara 0,20% kristna så allt och alla behövs. 

Det finns gott om plats och vi behöver inte konkurera med varandra även om tiden krockar. Det viktigaste i Pionjär-Mission är att vi inte bygger in oss i en låda utan välsignar varandra.

Anna undervisade ett 25tal pionärarbetare igår med stor inspiration här på Community (Training) Centre. Ett är säkert: Ingen somnade. Anna är enormt duktig i att tala och levandegöra Guds ord.... så Ordet blir levande för folket i Isaan.

På tuffa platser som här är det lätt: 
    1. att ge upp. Många kämpar ensamna. En uppgift vi har här är att hjälpa folk att inte ge           upp.
    2. Endel Herrens tjänare (anställda som voluntärer) kan jobba vidare utan glöden. Men             finns inte glöden (där inte)  ......   är det svårt att se Guds Rike växa (där ute). 

Även om samlingen inte är för nykristna kom 3 igår som blivit kristna de sista veckorna. De ville ha förbön. 

Vi har konstaterat här att det är lätt att se dem ta emot Jesus, men sedan .... att av fruktan för andrarna inte gå tillbaka till templet för att ge almosor (=blidka andarna) det är tufft. 

För de flesta i Ubon-Pakse finns det andar i allt och alla som man tror man måste stå på god fot med. Annars slår de till med en olycka. Igår sjöng vi också, på Thai sången: No Longer slave to fear-I am a child of God. Mycket talande sång i Thailand och Laos. 
Ingvar (Fred)

Ingen brydde sig om honom...

Satt idag och samtalade efter vår bönestund på centret, med 2 av våra medarbetare.
Den ena frågade  hur det var i Sverige, lämnar man inte sina barn att bo hos mormor och morfar?
Jag berättade om hur det i Sverige är föräldrarnas ansvar att ta hand om sina barn.  Vi diskuterade vad som händer i Isaan. Att det är helt normalt att skicka bort barnen. De berättade hur de själva hade haft det som barn, Till slut landade vi i historien bakom de tre pojkarna som denna veckan har vittnat mot sina lärare.
Maks pappa är polis och alkoholist. Mamman övergav familjen för en västerlänning och flyttade utomlands. (något vi ofta får höra). Mak var då liten och lämnades hos farmor som redan har fler barnbarn som hon tar hand om.  I skolan fick Mak och några av hans kamrater problem med 2 lärare som sexuellt ofredade dem, och Mak tog så småningom skydd i templet. Mak blev allt mer deprimerad, berättade att han upplevde att det fanns ingen som brydde sig om honom, hade självmordstankar.

När Child Safe teamet kallades till kompisens hem och han hörde att kompisen fått prata om vad som hänt och att de skulle få hjälp att anmäla lärarna för att skydda fler av barnen för övergrepp, ville Mak också få hjälp. Teamet har träffat dem varje vecka under ett par månader och ytterligare en kille som samlade mod att anmäla sina lärare.
Idag när det var över i domstolen, var Rose nöjd med resultatet. På tisdag är sista dagen och vi hoppas att få veta hur det gått.
Men i vilket fall så är vi nöjda med att detta fall har blivit ett exempel för detta samhället att man som lärare eller myndighetsperson inte har immunitet mot lagen om Barns Rättigheter.  
Vi är väldigt tacksamma att Child Safe teamet har stått orädda och drivit detta för barnens skull. För att väcka en provins som måste ta sitt ansvar. Trots att det finns  mycket rädsla.  Den advokat som barnen skulle tilldelas av provinsen, vägrade pga att det fanns en buddistiskt abbot som skyddar en av lärarna. Man var rädd för andliga represalier.
Child Safe fick tag på en kristen advokat som ställer upp för en rimlig summa. Men det började för 1 barn och hann bli 3 st innan resan var över. Det har kostat oss mer än vi tänkt, men det är värt det med tanke på barnen och det blir en markering till uppvaknande för Barns Rättigheter i provinsen.
Tack till alla er som har backat upp med omtanke och bön under dessa dagar.
Kram
Anna

Vågar de säga vad som hänt dem?

Denna vecka finns vårt CHILD SAFE team med 5 dagar i domstolen och stöttar 3 pojkar (11-12 år) som anmält sina lärare för övergrepp. Det är fruktansvärt tufft och vi hoppas att killarna inte ger upp. Att de vågar säga vad som hänt dem och att de inte blir manipulerade av vuxna människor med auktoritet.

 

2 diken... och en väg.

Det finns säkert många typer av diken, men 2 har ringt i mig den sista tiden:

Dike 1. Nyhetens behag. 

Jag kommer till en ny plats, in i en ny församling, får nya medmänniskor, ett nytt hus etc och allt känns inspirerande och spännande. Jag kan ”segla högt”, även på missionsfältet. Till och med i en tuff stad som Kolkatta, Laos här i Isaan eller ...  var som helst. Tänk att jag får va här. Allt känns inspirerande.

Dike 2. Allt blir det gamla vanliga. 

Jag har inget annat val än att stå ut. Jag blir hemmablind även för det vackra runt mig. Jag kan bo på världens finaste plats, men ser inte det vackra. Allt är tufft på denna plats, i denna församling, med dessa mäniskor etc. Efter ett tag kan man även på missionsfältet .... ramla ner i att allt är jobbigt och tufft. Jag kan börja tro att detta verkligen är The missionaries Gravyard no 1.

 

Men mitt emellan dessa 2 diken finns ju Vägen. Jesus säger Jag är vägen, sanningen och livet. Jesus inbjuder oss alla upp på vägen. Då blir Han vår inspirationskälla inte alla olika typer av sido-omständigheter. Vi behöver inte köra nere i diktet. 

    

Tillsammans med de lokal är det mycket bättre att köra på vägen. Om jag varit här 1 år eller 10 år så är Jesus: vägen, sanningen och livet. Han vill hjälpa oss att inte köra i diket.

En hjälp är att ständigt lyssna till Hans röst, den Helige Andes ledning och medvetet jobba på att utvecka individer och strukturer genom:

                            Bra beslutsfattning -Tydlig administration - Kreative verksamhet. 

Spännande att va med på detta "Vägbygge" och se Guds Rike växa utifrån att själv vandra framåt på Vägen-Sanningen-Livet. Inte genom att stå bredvid och titta på. Ingvar

Gott att jobba tillsammans igen.

Gott att ha Anna här igen. Hon kom igår. Vi ser tillbaka på ett mycket bra hemmaår.

Skönt att vi åter kan bo här i Ubon i House 7 på Soi 12, i samma bostad som vi bodde mellan okt 2013 - juni 2016. Och Centrat ligger nära, på Soi 11.

Vi kommer 2-3  gånger i veckan att återspegla på denna blogg vår vardag och hoppas att detta skall inspireara dig att va med och samarbeta, som Herren leder, i detta pionjärarbete.

Det känns som det finns fler växlar ... i Guds rikes utbredning i Ubon-Pakse, men då måste vi alla hjälpas åt i Kristi kropp. Du behövs.  

I morgon åker vi till Kong Chiam. Vi hörs. Ingvar

Tala så att folket hör Guds röst.

I morgon skall jag tala i en liten pionjärförsamling 30 km utanför Ubon. Anna skall tala på Betel på Klädesholmen.

Den sista tiden har jag funderat på hur vi talar. Man kan tala på många sätt. Tomma ord, skämta, sprida oro, förtal, visdom, uppmuntran, glädje osv. Man kan även i talarstolen säga mycket, men det viktigaste är inte min vältalighet eller hur jag lyckas måla upp biblens bilder. Nej. Det finns en högre gudomlig väg.

                           Många har levt, talat och sjungt så

att jag hört Guds röst.

                                   Nu är det min tur

    att göra samma så andra hör Guds röst.

Gud, i din närvaro - vill jag höra din röst  och bli utrustad.

Gud, i din närvaro - vill jag att andra skall höra din röst och bli utrustade. Även om de är nykristna.

Ha en fin söndag. Dagens text i Sverige i morgon är: Andlig klarsynt 

Kram från Fred i Isaan.

Nytt från Ubon-Pakse

Livet är fullt av olika kapitel. Nu börjar ett nytt för oss. Vi är inte . .....tillbaka i Ubon. Nej vi är ... framåt till Ubon. Svaret är inte att hitta den gamla goda tiden eller den gamla goda platsen.  

                                       

Farfars klockan är nu rätt. Bäst att ha rätt tid. Ett fysisk Jet Lag är OK men inte ett andligt eller mentalt. När vi är här ..... är vi med i denna tidszonen. Det kan vara lätt, inte minst så här års, att leva kvar i alla goda konferans-tids-zoner vi upplevt i sommar. Nej, nu gäller Ubon-Pakse tiden.

Fontänen är igång. Nästan med det första jag gjorde var att få igång fontänen. Nu porlar vattnet ljuvligt igen. Jag upplever många Guds tilltal när jag hör och ser vatten som rinner. 

                

Under vårt hemmaår hyrde en australiensisk par ”vårt” hus. Vi skrev igår ett nytt kontrakt med husägaren. 

Hon var glad att hyra ut till oss igen. Och jag signerade med glädje. Detta är en välsignad bostad utan buddistiska ande hus och den är en ....  ”fridens boning”. Tack Gud och tack Khun Pim.

Jag gläds att se att arbetet här ... the ministry .... inte har tappat så mycket fart. Några saker är lite "sovande" och bör komma igång igen. Speciellt att besöka de nya församlingarna. Och uppmuntra de som kämpar. Det är helt tydligt att pionjärområde i Ubon-Pakse är tufft. Och behöver mycket inspiration. 

Vi saknar flera som, av olika orsaker, inte är här. Men vi gläds att Herren kallat hit nya arbetare till skörden. Också nya Thai från Chiang Mai/Chiang Rai. Nu är SPM skylten uppe igen. Välkommen att komma hit på besök eller ... varför inte arbeta med oss. 

Anna jobbar vidare som sjuksköterska på Tjörn några dagar till och kommer hit den 11:e. 

Skall bli bra att åter stå Sida-vid-Sida här igen.... och tillsammans se vad Gud gör. 

Tacksam för ditt deltagande. Mission är spännande. 

Hälsningar från Ingvar ... well ... här kallas jag också Fred.