Det finns säkert många typer av diken, men
2 har ringt i mig den sista tiden:
Jag kommer till en ny
plats, in i en ny församling, får nya medmänniskor, ett nytt hus etc och allt känns inspirerande och
spännande. Jag kan ”segla högt”, även på missionsfältet. Till
och med i en tuff stad som Kolkatta, Laos här i Isaan eller ... var som helst. Tänk att jag får va här. Allt känns inspirerande.
Jag har inget annat val än att stå ut. Jag blir hemmablind
även för det vackra runt mig. Jag kan bo på världens finaste plats, men ser inte
det vackra. Allt är tufft på denna plats, i denna församling, med dessa mäniskor etc. Efter ett tag kan man även på missionsfältet .... ramla ner i att allt är jobbigt och tufft. Jag kan börja tro att detta verkligen är The missionaries Gravyard no 1.
Men mitt emellan dessa 2 diken finns ju Vägen. Jesus säger Jag är
vägen, sanningen och livet. Jesus inbjuder oss alla upp på vägen. Då blir Han
vår inspirationskälla inte alla olika typer av sido-omständigheter. Vi behöver inte köra nere i diktet.
Tillsammans med de lokal är det mycket bättre att köra på vägen. Om jag
varit här 1 år eller 10 år så är Jesus: vägen, sanningen och livet. Han vill
hjälpa oss att inte köra i diket.
En hjälp är att ständigt lyssna till Hans röst, den Helige Andes ledning och medvetet jobba på att utvecka individer och strukturer genom:
Spännande att va med på detta "Vägbygge" och se Guds Rike växa utifrån att själv vandra framåt på Vägen-Sanningen-Livet. Inte genom att stå bredvid och titta på. Ingvar
