#METOO.... har 2 delar

Vi alla anser att alla typer av sexuella trakasserier och övergrepp vuxna på vuxna och vuxna på barn/tonåringar - måste stoppas till 100%. Här i Ubon-Pakse ser vi 2 olika delar, som bör hållas isär:

Del 1) Tillsammans kan vi stoppa denna skadliga kultur. #METOO + andra #xxxx där vi hjälper människor att våga komma ut ur skammen, öppna på locket, tala ut och få hjälp. Att det blir en folkrörelse.

Del 2) Att få brottslingar dömda enligt lag. Vår erfarenhet här är att om vi pratar med förövarna eller publicerar namn på de som gjort övergrepp innan polisen och domstolen har gjort sitt, kommer förövarna att göra allt de kan med makt och pengar att ta bort alla bevis. Så ”offren” inte längre skall säga sanningen ....och åter bli tysta.

Så vad är då A-B-C medicinen?

A)    Förebyggande utbildning för alla i samhället, även för de rika. T.ex.

Många barn börjar nu prata om sin situation med sina kompisar och tillsammans pratar de med någon vuxna. Negativ information (berätta om allt elände) hjälper, men bäst är att lägga tyngdpunkten på den positiva förebyggande undervisningen.

B)   Tro på dem och hjälpa dem. När dessa barn/tonåringar förstår att vi vuxna tror på dem vågar de tala sanningen även till polisen och andra myndigheter. Och de kan då ta emot hjälp.

C)   En folkrörelse. Alla i samhället behövs i denna folkrörelse. Alla i samhället runt offren kan stödja dem trots skam och rädsla för de ”stora starka” som gjort och gör dem illa.

Här i Ubon-Pakse kan inte del 1 och del 2 blandas ihop. Nu börjar vi här se goda effekter trots att 80-90% av barnen i Ubon-Pakse är utsatta för övergrepp av vuxna. Det måste bli en positiv folkrörelse där människan hamnar i centrum. Så ska också lag och ordning ha sin gång.

Eftersom Jesus är vägen sanningen och livet måste Kyrkorna gå före. Vi börjar se att när kyrkorna här lyssnar på barnen och tonåringarna får ”offren” tillbaka sitt värde och kyrkorna blir också trovärdiga i samhället.

Vår erfarenehet är: Blanda inte ihop del 1 och del 2. Låt båda ha sin egen gång. Ingvar 

 

Är vi barn till Barmhärtighetens Fader.

Jag gjorde ett förtvivlat upprop på fb den 20 nov: ''Where are the safe homes, full of love that kids coming out of abuse needs. My heart is crying.'' Vi hade upprepade gånger letat efter skyddat boende för barn som behöver ofta ett temporärt boende under rättsprocessen.
Det finns förhållandevis få kristna i Isaan. Dessutom är det inte vanligt för en Thai att öppna sitt hem.

I Ubon finns inga skyddade boenden. Det finns en del som har uttryckt att de vill starta men det har har inte blivit verklighet.

Myndigheterna pressar. De är själva överbokade av fall. För ett par månader sedan såg vi att en hus-församling på gränsen till Laos öppnade sina hem för stöd till 2 barn, och vi gläder oss mycket över detta initiativ. Så ringde myndigheterna i ett fall och bad oss att fixa ett hem för en liten pojke. ''Har ni inte någon trygg familj med varma hjärtan bland era vänner?'' Vi letade med ljus och lykta, vi bad och utmanade.

I onsdags på vår pionjär samling berättade jag om behovet. Efter samlingen kom ett pastorspar fram och sa att de egentligen ville adoptera, inte ta emot ett barn tillfälligt, men de skulle be över det och prata med sina egna barn och återkomma. Senare fick jag reda på om ytterligare ett par familjer, dessa är redan involverade i arbete utsatta barn.

Vad jag vill säga är att jag börjar känna hopp om en förändring i samhället. Det måste börja med oss kristna. Barmhärtighet är ett tecken på att vi är barn till Barmhärtighetens Fader. Luk 6:36

Anna

Inte bo på BB....

Att starta en ny församling ..... är en glädje, men också väldigt tufft. Området här Ubon-Pakse är i högsta grad onått och i högsta grad superandligt. Allt styrs av andar som man tror man måste tillfredställa så de inte blir arga.

Igår hade vi pionjärarbetar samling med omk 25 andliga föräldrar (=Pionjärarbetare). 
                                                                                                                       
                                  
Vi ser oss mest som "barnmorskor". Uppmuntrar och välsignar de som har fött fram en liten "baby". Ger närvaro och trygghet i förlossnings arbetet.

Dessa 3 steg kan användas på många områden i Mission:

Steg 1. Barnmorske-stadiet. Hjälper till i förlossningsarbetet. Ger trygghet.

Steg 2. Mentor-stadiet. Bygger upp föräldrarnas ansvar och kapacitet. Söker Gud tillsammans.

Steg 3. Multiplications-stadiet. Uppmuntrar dem att också bli "barnmorskor" för nya församlingar. Så deras visioner och drömmar kan blomma. You can do it.

Vi ser nu många många fler lokala kyrkor i missionsländerna som nu vill stå på egna ben. Man vill tidigt bli en "Independent Church". Att bosätta sig på "BB" är ju inte hälsosamt. Men inte heller att lämna "hemmet" för tidigt. Detta är en balansgång. Vi samarbetar och uppmuntrar många på alla dessa 3 steg. 

Ett par på andra sidan floden står nu i startgroparna att se deras visioner och drömmar föddas. 

Att va deras mentorer är en stor glädje. Ingvar 

Att få besök

Vi har nu haft glädjen att ha Eva, David, Greta och Eskil hos oss en kväll, 2 hela dagar och en morgon. Tack för att ni kom!

                                              Tack för ert deltagande här och i Sverige.

Vi summerar och ser 2 stora resultat när man får besök på missionfältet:

1) Man blir själv uppmuntrad. Speciellt när man jobbar i ett pionjärområde som här i  

    Ubon-Pakse med få kristna. Man tror inte längre på lögnen att man är ensammna  

    och övergiven. 

2) Något händer i andevärlden. Det byggs upp en andlig ”arme” av människor   
    som står med i ”striden”. Det blir en andlig enhet som ger ett ljusare och lättar andligt   

    klimat.

Så välkomna till Ubon-Pakse. Du behövs.

 Vi hade givande projektbesök och en bra teamsamling igår kväll.  

Välkommen Daniel född igår. Familjen mår bra, men kunde inte va med pga att de är
fortfarande tills i morgon på sjukhuset.  

 Ingvar

Vilken modell är bäst?

I onsdags när vi (3 Thai och jag) åkte ut till några nya församlingar för att träffa pionjärarbetarna ringed frågan i mig: 

Hur gjorde Jesus och de första apostlarna 

när de spred det glada budskapet och grundade församlingar?

Nu för tiden finns det många olika församlings-planterings-modeller. Jag gillar att studera  dem alla, men det visar sig här i Isaan och södra Laos att importerade modeller fungerar inte så bra. Så vad gör man då?

Vår modell i onsdags blev: Med en gitarr, med Guds ord och ..... med massa tid så:   

=  Lyssnade vi till dem
=  Visade tydligt att vi tror på dem   
=  Lät dem tydligt veta att vi bryr oss om deras utveckling.
=  Åt mat med dem

=  Bad för dem, läste Guds ord med dem, sjöng med dem och välsignade dem.

Rom 5:5 säger: 

”Och hoppet sviker oss inte,

för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan

genom den helige Ande    

som han har gett oss.

När Jesus själv får va i centrum och inte några metoder ser vi att de också upplever Guds tilltal. De kan också höra från Gud... och i sin tur också åka ut och uppmuntra andra pionjärarbetare. 

En av pastorerna Ajarn Waraporn berättade att hon studerat 4 år på Southern Theological Institute, Prachuap. Hon kände väl Missionärerna Jörgen och Inger Algesund.Tack Jesus för allt vad våra föregångare gjort genom åren. Det bär frukt.                                               
                                      
I fredags hittade jag en ny församling här i stan. En firma från Korea, som utvecklar nya bostadsområden har börjat i Ubon och på andra våningen har de en ny församling. Jag skall imorgon förmiddag besöka denna 1 år gamla församling. Anna deltar i en annan.   

Att vara pionjärarbetare kräver mycket. Ofta jobbar de hårt för att under de första 4-5 år få församlingen att ”stå på egna ben”. Mycket spiritism och fattigdom hindrar tillväxten.  

Ett är säkert att Issan behöver många församlings-planterings-rörelser som räknar mer med Guds direkta tilltal och närvaro, mer än färdiga modeller.

Och att de i sin tur går till andra pionjärarbetare som behöver en uppmuntran.

Ingvar

Uppdraget är:

Idag var vi till Immigration här i Ubon 

och tog emot ett nytt uppdrag från de Thailändska myndigheterna. 1 års  visum:                          

                          1 års arbetstillstånd:                             

som säger: Missionär: Att undervisa och sprida den Kristna religionen.

Vi tar emot detta uppdrag från Gud, från svenska församlingar, föreningar, individer och från Thailand som en stor förmån. Guds ord säger: ”Vi är alltså sändebud (=ambassadörer) för Jesus".  Woow vilket uppdrag.

Kallar Gud dig att bli Hans Ambassadör här i Ubon-Pakse. Välkommen: 

                             

Här behövs verkligen fler Guds Rikes ambassadörer. 

Vad betyder ambassadör?

Sändebud av högsta rang, person som representerat sitt land.

Så uppdraget är inte vi. Uppdraget är 100% Guds Rike. 

Måste säga att Immigration här i Ubon är den mest underbara vi mött. Allt tog bara 1 timma och 30 minuter och ... de är mycket vänliga. 

Ingvar (Fred)