Det finns förhållandevis få kristna i Isaan. Dessutom är det inte vanligt för en Thai att öppna sitt hem.
I Ubon finns inga skyddade boenden. Det finns en del som har uttryckt att de vill starta men det har har inte blivit verklighet.
Myndigheterna pressar. De är själva överbokade av fall. För ett par månader sedan såg vi att en hus-församling på gränsen till Laos öppnade sina hem för stöd till 2 barn, och vi gläder oss mycket över detta initiativ. Så ringde myndigheterna i ett fall och bad oss att fixa ett hem för en liten pojke. ''Har ni inte någon trygg familj med varma hjärtan bland era vänner?'' Vi letade med ljus och lykta, vi bad och utmanade.
I onsdags på vår pionjär samling berättade jag om behovet. Efter samlingen kom ett pastorspar fram och sa att de egentligen ville adoptera, inte ta emot ett barn tillfälligt, men de skulle be över det och prata med sina egna barn och återkomma. Senare fick jag reda på om ytterligare ett par familjer, dessa är redan involverade i arbete utsatta barn.
Vad jag vill säga är att jag börjar känna hopp om en förändring i samhället. Det måste börja med oss kristna. Barmhärtighet är ett tecken på att vi är barn till Barmhärtighetens Fader. Luk 6:36
Anna
