När vi var småbarns föräldrar hände det att barnen inte kunde sova. Anna och jag turades då om att trösta. Att va missionär innebär att man alltid jobbar helger och
ibland också nattskift.
Det är då insatser (rescue) händer som måste ske snabbt. Häromkvällen var det en man som ville döda sin fru... och sedan sig själv. Vi kom dit innan han lyckades genomföra sitt beslut.
Men också händer det att jag, utan synlig orsak, inte kan sova.
Först blir jag sur-på-mig-själv, för jag har hela livet haft lätt för att sova. Men jag har kommit fram till att det inte är någon idè att fundera på om detta är normalt eller
inte. Bäst att "gilla läget" och använda tiden. Jag går upp och inser;
- Det finns barn/tonåringar som just nu häromkring utsätts för övergrepp. De ropar (inte fysiskt, men i sin bön). GUD hjälp
mig!
- Jag är nu en baby-pionjär-församlings-förälder.
Den nya församlingen här i Ubon (Streams of Grace Church) är 2 månader gammal, behöver förbönsföräldrar.
- Gud vill tala till mig. Så jag öppnar bibel och ….. Guds löften ger mig en god nattfika. Efter en stund somnar jag gott igen.
