Är tacksam för media som hjäper oss att hålla relationerna levande, fast det blir ändå inte samma som när vi kan umgås nära.
Vad som uppmuntrar är så många glimtar av hopp och liv som jag ser i människors liv så gott som dagligen. Det är ju detta och hoppet som är förankrat i relationen med Jesus som gör att man får kraft. Jag tänker ofta på att församlingen är en levande organism som byggs upp av levande stenar, sammanfogade med Guds kärlek, och växande på grund av den livgivande Helige Ande.
Vad som ibland bekymrar mig och som jag upplever vi måste vaka över är att vi inte fastnar i fysiska byggnaden eller i traditioner eller i former som hindrar tillväxt, mångfald och kreativitet. Det måste finnas plats för nya initiativ och plats att göra misstag.
Mer än någonsin lever vi i en snabbt förändrande värld. Jag upplever att just detta, kräver en ännu större lyhördhet till den inre rösten av den Helige Ande som visar vägen, som leder, som varnar, som ger oss urskiljning, som ger kunskap om det vi inte vet, men behöver veta. Som ger oss insikt och uppenbarar det som kan vara fördolt. Den Helige Andes partnerskap, vänskap, gemenskap, kamratskap, etc vi behöver Honom.
Hur ofta lockas man inte att göra det som är logiskt eller det som kan synas rätt för att vi har en referens ram av erfarenheter. Och visst är det så att när vi blir äldre är det ännu mer en risk att hamna i det diket.
Vi kom hit till Ubon 2013 och satsade på att stötta trötta ofta uppgivna församlings planterare, pastorer och evangelister. Uppmuntrade, förbön, besök, seminarier, månatliga samlingar för uppbyggelse etc, etc.
Väldigt snart startade vi Child Safe Communities utmanade av ledare och andra samhällsaktörer. ‘’Hjälp oss med barnen och ungdomarna’’. Och ju djupare kunskapen om vad som händer med barnen här desto mer utmanade blev vi att göra något åt de värderingarna med bakgrund av Malaki kap. 4: Att vända fädernas hjärtan till barnen, och barnens hjärtan till fäderna.
Utmaningen att starta en moderförsamling i staden hängde över oss länge, men vi stod emot. Ville jobba mer neutralt och brett. Vi visste att om vi startar en egen församling så kommer det att bli svårare att kunna stötta andra. För snart 2 år sedan tog vi beslutet tillsammans med några syskon och medarbetare.
Församlingen Streams of Grace Church Ubon startade. Efter ett år behövde vi större lokaler och visionen att kombinera församlingen med ett musik kafé började växa fram. Som en bro (eller half way house) för ungdomar i riskzonen speciellt grabbar som hoppar av skolan och lever farligt och sådana som vill ‘hänga’ nära, och skapa musik men inte har modet att kliva rakt in i församlingslivet. Vi fick tag i nya lokaler ungefär samtidigt som Covid-19 slog till. Vi hade normala samlingar cirka 2-3 månader innan restriktionerna slog till.
Musiken, och kaféet drog igång sakteliga under Corona’n och vi började
utveckla bageriet med produkter i all enkelhet till cafét och beställningar nu
och då till skolor.
Hela tiden växte församlingen, med både ny frälsta men också med sådana som i åratal levt utan och/eller sökt efter församling familj men som inte hittat in någonstans. Just nu om alla samlas samtidigt, närmar vi oss 70 talet personer, barn och vuxna.
Vi har vetat länge att landet levt högt på turismen och om något skulle drabba denna så kommer det att drabba speciellt detta området som befolkar alla turist platser med arbetare, likaså natt industrin och byggnads industrin. Sedan Covid-19 är det väldigt tufft. Massor av människor utan jobb. Barn som levt separata från sina föräldrar, som jobbat på annan ort, ja man kanske får hem en och annan föräldrar, men de har inget att leva av. Ju längre detta pågår så ökar desperationen.
En del kommer säkert att återgå till att bruka jorden. Andra in i hopplöshet. Jag hör ibland på stan att de som levde i prostitution på annan ort eller lokalt nu är desperata för kunder. (Tyvärr hörde jag detta från några internationella gubbar som verkar frekventera dessa. ACK!!
Det slår hårt på ekonomin överallt. Vi vet också att det slår hårt över hela jorden idag.
Ordet i början av året:’ Live intentionally’ är som ett ord
som ringer hela tiden i mitt hjärta.
Det är som att springa ett orienterings lopp och man ställer in kompassen
och kör på från station till station.
När vi flyttade från ett mindre hus med pytte trägård till ett större hus
(men betydligt billigare) med en jätteträdgård var det just ‘living
intentional’ och "att vara steget före" i en tid som
ser ut att få speciella utmaningar i det område vi bor i och som gör att
vi ger oss in i ett kunskaps område som känns som vi går på vatten
-IGEN!!
Odla upp en trädgård som kan ge grönsaker eller extra näring till en del men ännu mer näring till kreativitet istället för att sitta och vänta på allmosor. Både bakandet och odlandet är just detta. Sedan är det väldigt mycket kontaktskapande i samhället. Och det bär frukt.
Men min bön är: Hjälp oss att springa i takt med vad Gud gör. Varken halka efter eller spring före. I RÄTT TID.
Det här blev långt. Om du hunnit så här långt utan att ge upp!? TACK! För att du lyssnade.
Kram Anna
