Jippee – jag kan gå!

Med hjälp av en sjukgymnast och Anna så har jag idag (på dag 35) tagit mina första steg efter olyckan. Först på förmiddagen var det lite svajigt för mig. Men så tack vare stöd och uppmuntran så gick det bättre och bättre. På eftermiddagen kändes det fantastiskt att gå igen. Jag jublade. Och nu skall jag få daglig gå-träning innan jag får lämna sjukhuset.
Glada hälsningar från Ingvar.

Dag 34 "Soffad utan att bli försoffad"

Jo, det grunnar(bohuslänska=funderar)vi på.
Ingvar klagar på att kroppen plötsligt känns så tung, speciellt när han nu kommer upp från horisontal-läge.Ingvar var iväg till röntgen i rullstol för första gången. Lite ängslig att glömma bort vilket ben han inte ska stå på, mellan sängen och rullstolen. Men allt gick bra och i morgon får vi svaret på röntgen. Imorgon ska kryckorna fram säger Dr. Ortopeden och det är dags att lära sig gå med 2 extraben.
Efter röntgen var det belöning med semlor,mums..... bakade av lilla Olivia Jägerskog och med hjälp av mamma Ann-Sophie. Olivia kallar oss "den morfarn och mormorn som talar som vi". Mysigt ;-)
Kram Anna

Ett nådens andhål

När barnen var små och man stod mitt uppe i missionsarbete i ett land med stor nöd, då fick man lära sig att ta sig andhål för att överleva. Jag minns att man var så törstig på Gud och desperat letade efter de små stunderna med "bara Gud och jag". Men när man väl hittat dit så kunde det räcka med ett djupt andetag med Gud, ett ord från himlen som smekte själen, ett rhema som dök djupt i själen, eller ett hjärtats blick på Jesus, som mättade.

Idag mellan körningar till och från sjukhus och allt som ska ordnas runt omkring, satte jag mig hos frissan med en bok "Journal of the Unknown Prophet" läste ett par sidor innan jag måste ta av glasögon, plötsligt såg mitt hjärta Jesus och en ljuvlig vind blåste lätt över min själ. Bara ett ögonblick. Men det gav mig energi att vandra vidare.

Säkert var det någon som bad en bön för mig. TACK!!

Kram Anna    

(bilden: Nyutslagen orkide´ i vår hängande trädgård)

Blogga - komma varandra närmare.

Vi måste säga att vi uppskattar mycket kontakten med er alla genom bloggen. Ibland har det känns gott att få berätta något speciellt som händer i missionsarbetet. Ibland, som nu, när det har känts tufft, har bloggen hjälpt oss att kunna berätta hur vi har det och hur vi känner det. Bloggen hjälper oss att få ökad närhet, delaktighet och förbönsengagemang. Att öppet kunna dela vardagen både i glädje och i sorg, framgång och motgång styrker oss.
Varje dag dessa 32 dagar har det varit en stor hjälp att ha ..... sida vid sida.... en massa goda vänner. Vänskapen styrker.
Ingvar & Anna

Igår jublade jag med Slummen i Indien.

Jag kan se BBC här på sjukhuset och igår jublade jag med den indiska slummen när filmen ”Slumdog Millionaire” tog 8 olika Oscars 2009 priser. Filmen handlar om slumbarn i Mumbai.
Jag har inte sett filmen men det berörde oss alla hur dessa de-fattigaste-av-de-fattigaste kunde stå där i Hollywood och beröra de rikaste-av-de-rika.
Jag har sett 10.000-tals slumbarn berörde i våra projekt i slummen i flera länder i Asien. Kortet är från järnvägsbarnen i Kolkata. Att se dessa före detta hjälplösa, nu fulla av liv och hopp, ger hopp för oss alla. Det finns hopp för oss (just nu) hjälplösa – när vi tar emot hjälp från Gud och från människor.
Läkaren var just inne och är nöjd med mina framsteg. På fredag är det dags för röntgen och han tror jag kan efter det börja gå, med hjälpmedel.
Tänk va fantastiskt att ingen människa är ett hopplöst fall. Inte ens jag som inte varit ur sängen på 31 dagar och inte ens barnen i slummen.
Ingvar

Växa i Tålamod....

För mig att mitt i arbete just nu ligga här (idag 28e dagen) är en stor test på mitt TÅLAMOD. Jag förstår att det som är brutet i min kropp måste läkas, men ändå måste jag erkänna, att vägen: ”…lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fasthet hopp” inte är så lätt. Men jag och många behöver mer HOPP och då finns ingen annan väg.
Idag satt jag på sängkanten för 3 dagen i rad. Sjukgymnasten hjälper mig att bygga upp muskler och rörlighet igen. Skönt.
Många hälsningar från rum 1026 på RAM i Chiang Mai.
Ingvar

Se det underbara i det lilla och i det stora

Idag är det andra dagen som jag en stund suttit på sängkanten och ….. ”dinglat” med benen. Idag sa läkaren: ”Till veckan tar vi nya röntgen och troligtvis kan du efter det börja ta dig ur sängen med hjälp av kryckor”. Hela jag jublade av att höra dessa ord.
Tänk att det lilla: Sitta på sängkanten och dingla med benen, är så underbart. Tänk att man blir så överlycklig över att om några dagar får börja gå på kryckor.
För några veckor sedan planerade jag stora viktiga samlingar i Thailand, Bangladesh och Indien. Nu blir jag överlycklig att jag skall få börja gå på kryckor. Oj Oj Oj... livet är fullt av stora saker som vi kan glädjas över men också underbara små, enkla och naturliga saker. ”……..och var tacksam.”
Tack för att ni ber för mig. Ingvar