Jippee – jag kan gå!

Med hjälp av en sjukgymnast och Anna så har jag idag (på dag 35) tagit mina första steg efter olyckan. Först på förmiddagen var det lite svajigt för mig. Men så tack vare stöd och uppmuntran så gick det bättre och bättre. På eftermiddagen kändes det fantastiskt att gå igen. Jag jublade. Och nu skall jag få daglig gå-träning innan jag får lämna sjukhuset.
Glada hälsningar från Ingvar.

Dag 34 "Soffad utan att bli försoffad"

Jo, det grunnar(bohuslänska=funderar)vi på.
Ingvar klagar på att kroppen plötsligt känns så tung, speciellt när han nu kommer upp från horisontal-läge.Ingvar var iväg till röntgen i rullstol för första gången. Lite ängslig att glömma bort vilket ben han inte ska stå på, mellan sängen och rullstolen. Men allt gick bra och i morgon får vi svaret på röntgen. Imorgon ska kryckorna fram säger Dr. Ortopeden och det är dags att lära sig gå med 2 extraben.
Efter röntgen var det belöning med semlor,mums..... bakade av lilla Olivia Jägerskog och med hjälp av mamma Ann-Sophie. Olivia kallar oss "den morfarn och mormorn som talar som vi". Mysigt ;-)
Kram Anna

Ett nådens andhål

När barnen var små och man stod mitt uppe i missionsarbete i ett land med stor nöd, då fick man lära sig att ta sig andhål för att överleva. Jag minns att man var så törstig på Gud och desperat letade efter de små stunderna med "bara Gud och jag". Men när man väl hittat dit så kunde det räcka med ett djupt andetag med Gud, ett ord från himlen som smekte själen, ett rhema som dök djupt i själen, eller ett hjärtats blick på Jesus, som mättade.

Idag mellan körningar till och från sjukhus och allt som ska ordnas runt omkring, satte jag mig hos frissan med en bok "Journal of the Unknown Prophet" läste ett par sidor innan jag måste ta av glasögon, plötsligt såg mitt hjärta Jesus och en ljuvlig vind blåste lätt över min själ. Bara ett ögonblick. Men det gav mig energi att vandra vidare.

Säkert var det någon som bad en bön för mig. TACK!!

Kram Anna    

(bilden: Nyutslagen orkide´ i vår hängande trädgård)

Blogga - komma varandra närmare.

Vi måste säga att vi uppskattar mycket kontakten med er alla genom bloggen. Ibland har det känns gott att få berätta något speciellt som händer i missionsarbetet. Ibland, som nu, när det har känts tufft, har bloggen hjälpt oss att kunna berätta hur vi har det och hur vi känner det. Bloggen hjälper oss att få ökad närhet, delaktighet och förbönsengagemang. Att öppet kunna dela vardagen både i glädje och i sorg, framgång och motgång styrker oss.
Varje dag dessa 32 dagar har det varit en stor hjälp att ha ..... sida vid sida.... en massa goda vänner. Vänskapen styrker.
Ingvar & Anna

Igår jublade jag med Slummen i Indien.

Jag kan se BBC här på sjukhuset och igår jublade jag med den indiska slummen när filmen ”Slumdog Millionaire” tog 8 olika Oscars 2009 priser. Filmen handlar om slumbarn i Mumbai.
Jag har inte sett filmen men det berörde oss alla hur dessa de-fattigaste-av-de-fattigaste kunde stå där i Hollywood och beröra de rikaste-av-de-rika.
Jag har sett 10.000-tals slumbarn berörde i våra projekt i slummen i flera länder i Asien. Kortet är från järnvägsbarnen i Kolkata. Att se dessa före detta hjälplösa, nu fulla av liv och hopp, ger hopp för oss alla. Det finns hopp för oss (just nu) hjälplösa – när vi tar emot hjälp från Gud och från människor.
Läkaren var just inne och är nöjd med mina framsteg. På fredag är det dags för röntgen och han tror jag kan efter det börja gå, med hjälpmedel.
Tänk va fantastiskt att ingen människa är ett hopplöst fall. Inte ens jag som inte varit ur sängen på 31 dagar och inte ens barnen i slummen.
Ingvar

Växa i Tålamod....

För mig att mitt i arbete just nu ligga här (idag 28e dagen) är en stor test på mitt TÅLAMOD. Jag förstår att det som är brutet i min kropp måste läkas, men ändå måste jag erkänna, att vägen: ”…lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fasthet hopp” inte är så lätt. Men jag och många behöver mer HOPP och då finns ingen annan väg.
Idag satt jag på sängkanten för 3 dagen i rad. Sjukgymnasten hjälper mig att bygga upp muskler och rörlighet igen. Skönt.
Många hälsningar från rum 1026 på RAM i Chiang Mai.
Ingvar

Se det underbara i det lilla och i det stora

Idag är det andra dagen som jag en stund suttit på sängkanten och ….. ”dinglat” med benen. Idag sa läkaren: ”Till veckan tar vi nya röntgen och troligtvis kan du efter det börja ta dig ur sängen med hjälp av kryckor”. Hela jag jublade av att höra dessa ord.
Tänk att det lilla: Sitta på sängkanten och dingla med benen, är så underbart. Tänk att man blir så överlycklig över att om några dagar får börja gå på kryckor.
För några veckor sedan planerade jag stora viktiga samlingar i Thailand, Bangladesh och Indien. Nu blir jag överlycklig att jag skall få börja gå på kryckor. Oj Oj Oj... livet är fullt av stora saker som vi kan glädjas över men också underbara små, enkla och naturliga saker. ”……..och var tacksam.”
Tack för att ni ber för mig. Ingvar

Rehabilitering – från en ny vinkel.

Genom åren har jag varit med i många olika typer av rehabilitering – för andra. Men nu gäller det mig själv. Och det är en tuffare erfarenhet. I jan-feb 1975 hade jag 6 veckors återhämtning från gulsot. Vi var då helt nya i Bangladesh.
Min ortoped läkare här på RAM har nu gett mig order att liggande bygga upp rörligheten så mycket jag kan, speciellt i mitt högra ben. Så jag har ”lagom” motion och det känns bra.
Att åter bygga upp det som gått förlorat/sönder har många lärdomar. Jag tackar Gud för vila och hopp som Han ständigt öser över mig. Och jag är vid gott mod. Min bön är att det jag nu lär mig personligen – den hårda vägen – jag skall kunna välsigna andra med, som på olika sätt går genom en tuff rehab. Orden i 2 Kor 1:3-7 ringer inom mig: ”… all trösts Gud……så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud”.
Ingvar.

Goda råd och goda böner:

Helgen som gått har varit positiv för mig. Nu börjar det vända. Krafter återvänder och kroppsdelar återfår sina funktioner. Ortopedläkaren börjar nu tala om hur jag skall komma på fötter igen. Skönt!

I kristider blir man mer beroende av både Gud och andra människor.

MAF piloten Rune Karlsson skriver ett gott råd i ett mail: ”Jag kör motorcykel hela tiden i Bangladesh, men jag har alltid en riktig jet hjälm - heltäckande. Ett gått råd Ingvar använd den sortens hjälm.” Jag hade hjälm vid olyckan, men inte den typen Rune rekommenderar. Tack Rune för ditt goda råd.

Några goda vänner besökte mig igår och bad för mig bl.a. : ”…….Gud hjälp Ingvar att gå igenom detta prov med högsta betyg.” Woow, den bönen tog tag i mig. Inte vill jag gå igenom med ett underkänt. Inte heller med ett knappt godkänt, utan jag vill komma igenom mitt livs största test – med ett stora A.

En person som går igenom denna kristid med mig är min älskade Anna. Även om det har varit tufft för henne ligger hon klart på stora A+. Tack älskling!

Tack kära vänner för era fortsatta förböner för mig. Hälsningar Ingvar

... något synligt ......

Har tittat på röntgenbilderna på bäckenet idag och sett på rtg svaret.  Det är nu tydligt att det bildats benmassa(eller vad man kallar det på proffs språk) speciellt i sprickan i höftkammen, frakturen har inte dislokerat från tidigare utan är i utgångsläget. Idag lösgjorde ortopeden skruvarna i stödskenan som fixerade rörligheten (framåt, bakåt) i hö. ben, så nu kan Ingvar börja träna knäet, liggande i sängen. Och det kändes riktigt bra, sa Ingvar. Framför allt, något synligt händer!! 

Anna

 

Lillrond efter 21 dagar

Lillfingret: Infektions läkaren ville sätta in ngn super antibiotika. Vi sa: Vi vill vänta för vi hade redan sett en förbättring. Redan igår morse var det en stor förbättring. Och idag ser fingret väldigt bra ut. (Tack för ytterligare booster förböner). 

Bäckenfrakturerna: Ny röntgen säger att det läker fint, men tidsramen är densamma 4-6 veckor, sedan kryckor. 

Anna

Arbetet & arbetaren.

”Ingvar, vi ser nu till ditt jobb” var de första orden jag uppfattade från Owe Anbäcken (EFK:s Region Ledare för Asien) efter olyckan. När jag lå g där på IVA och hade det jobbigt ”tuggade” jag gång på gång på Owes ord. Mina andra kollegor har också varit helt underbara och ställt upp. Många andra uppmuntrar mig. Gud själv styrker och talat därinne.
Jag måste säga att en av de starkaste upplevelserna hittills dessa 20 dagar på rygg är den förmånen att ha kollegor som säger: ”Nu ser vi till ditt jobb”. Guds församling, vilken förmån - där alla behövs, men ingen är oumbärlig. Tack älskade kollegor att ni ställer upp för mig just nu!
Ingvar

Arbete i sängläge

Nu är friden slut :-)!! Man säger " om inte M... kan komma till berget, så  kommer berget till M..." eller om inte Ingvar kan gå till kontoret så kommer kontoret till Ingvar. Gud välsigne arbetskollegorna som nu bär Ingvars berg också! Kram Anna

Och så den lille....

Det högra lillfingret som blev bortglömt i de första timmarnas villervalla, har nu igen fått extra uppmärksamhet. Nu har de odlat och hittat resistenta bakterier. Vi har bett till Läkaren över alla andra Läkare.  Och avböjt ännu en ny sorts och bredare antibiotika. Lillfingret är mycket bättre idag och vi hoppas.........

Vi väntar på en ny scan eller röntgen på bäckenet, troligtvis i morgon.

Kram Anna

Hjälplös och "nollad".

Jag stortrivs med att vara aktiv. Hela februari och mars var fullbokat för mig med intressanta och viktiga uppgifter, inklusive resa till Bangladesh och Indien. Och så 24e jan. blev jag totalt hjälplös…. nollad. Jag kan inte ens gå på toaletten. Pinsamt. Jag tackar Gud för undret att jag lever. Uppskattar sjukvårdspersonal, vänner och arbetskollegor som varit helt fantastiska och stöttat mig 100 % igt. Men att bli hjälplös är jobbigt.
Med åren kan man lätt tro sig vara stark, blir en ”Super-Ingvar” som kan och vet. Men så blir man "bänkad" och upptäcker att livet innehåller en kombination av vad jag kan göra och vem jag är.
Först när jag låg på IVA och vandrade in och ur medvetslösheten, ville jag ta ur slangarna och ….. åka hem. Men de band fast mig. Nu genomgår jag en intensivkurs (idag 16e dagen) på att ta emot hjälp och bara vara mig själv. Jag instämmer med Jobs målsättning i 23:10: ”…… prövar han mig skall jag komma ur prövningen som guld”. Detta är möjligt inte pga att jag är stark, utan pga. att jag är jag och Gud är Gud. Tack för att ni ber för mig. Ingvar

Tack för Pappas Familj

Just nu... tackar jag Gud:

-För lastbils chauffören som faktiskt(vi är i Thailand) ringde efter ambulans

-För sjukhus personal som hittade mitt telefon nr.

-För Joy och Helen som fick igång bedjare ca 30-40 minuter efter olyckan

-För Melinda som stod vid akutens dörr innan jag hann fram, som fanns där med sött the´när      jag höll på att svimma när stressen blev för stark över ineffektiviteten på sjukhuset.

 Som också hade pengar nog tillsammans med mina ören när sjukhuset inte ville överföra  honom till ett bättre utrustat sjukhus, förrän de fått cash.(Puuuhhh)  

-För Dao som tog sin plats istället för mina barn och satt med mig massor med timmar och  vakade. Tills Ruth kom.

-För Christian som en bror jag aldrig haft, som bara fanns där och bad och stöttade.

-För Dr.Pastorn som kom och hjälpte mig förstå CT scan för att ta goda beslut.

-För Lampuang som innan jag ens hann fråga hade flyttat in i huset för att ta hand om Lukas.

-För Pling och Paul som sprungit med Lukas 2 ggr om dagen.

-För Mariam o Ruth som satte igång bönerna och ringde anhöriga i Sverige.

-För Ruth som tog första möjliga flyg för att stötta morsan och hjälpa farsan.

-För kollegorna på InterAct som tog över.

-För trygga Barbro som satt hos Ingvar när vi behövde en paus.

-För Helen och Melinda som också vakade.

-För Mehrban, min indiska bror leverade böner, igen och igen. 

-För Ann-Sophie och Gerda som skött proviantering och levererat vad vi behövt. 

-För Elisabeth som fixat blommor och diktat, till uppmuntran för mig.

-För alla som i tysthet stått vi tronen i bön och bett och bankat, suckat och gråtit.

-För alla som välsignat oss med goda tankar och uppmuntran.

 Jag tackar Gud för att Han är God och att allt kommer att samverka till det bästa. Och att hans stora Familj har gett uttryck för att de är Pappas barn. Att de har Pappas DNA. Att allt det goda som finns i Pappa också finns i hans barn-tillsammans. Vilken Familj!!! Det var väl så Pappa hade tänkt det från början. Tack, Tack,Tack...

Jo jag har ju mycket mer att tacka för, det kommer mera senare......:-)

Kram

Anna

Ännu ett ben...

"Benen i min kropp var inte osynliga för Dig........." PS 139:15

Det som är osynligt för oss är dock inte osynligt för Gud. Så hittade de ännu en fraktur på höger armbåge, radius benet. Det är ett stabilt brott och 2 veckor har redan gått, så inget behöver göras åt det. Men nu känns det som det räcker.

Förhållandevis är Ingvar pigg och humöret är gott.

Tack för alla era förböner och för er som orkat sända någon liten email. Det uppmuntrar. Personalen på Ram är väldigt gulliga och duktiga. 

Ruthan har startat sin hemresa, är i Bangkok under dagen och flyger sent i natt via 

Paris. Vi är så väldigt tacksamma att hon kunde vara med oss i hela 2 veckor. Ett enormt stöd för mig och till stor glädje för Ingvar.

Kram

Anna

”Var beredd på nerslag – vi landar”.

Anna och Ruth har gått till Acts Församlingen på gudstjänst. Jag ser gudstjänstlokalens tak från min sängplats här på sjukhuset. Församlingsgemenskapen, även liggande på sjukhus, är en enorm välsignelse.
I onsdags påminde mig Daniel Emilsson (son till Stefan och Barbro) om gudstjänsten vi hade 18 januari då jag ledde nattvarden och bl.a. citerade orden : ”Brace for Impact – because we are going down”. Orden kommer från kapten Sullenberger när Flight 1549 tvingades nödlanda i januari i Hudson floden. Alla 155 överlevde. Jag påminde om hur korsets kraft fungerar i alla livets situationer och att Jesus kan hjälpa oss även i livets hårda nerslag. Jag anade inte då att efter 6 dagar skulle jag ha mitt livs hårdaste nerslag.
Tack Daniel: Du är en fin MK (Missionary Kid) som hjälper oss äldre att aldrig glömma att leva i verkligheten där evangelium funkar och behövs. Där det mest fantastiska i himlen är synligt som lovsången, Guds kraft och kärlek fungerar på jorden. Mission är för människor i nöd. Inte för människor i paradiset.
”Var beredd på nerslag – vi landar”.
Ingvar

Det flödar över

På måndag eftermiddag när jag såg att Ingvar plötsligt mådde så mycket bättre och jag var på väg hem en sväng från sjukhuset, så slängde jag iväg en fråga till Gud: Varför plötsligt nu? Jag tyckte mig höra den Helige Ande säga: -Jo, för nu var böneskålen full och jag häller den ut över Ingvar.  Och i mitt hjärta kunde ja se alla förbönerna samlas från alla människor runt om i Asien , Sverige, USA etc. , fylla skålen och så svämmar det över och det bara fortsätter.

Som ni förstår är vi så väldigt tacksamma och förundrade över all denna vänlighet och intresse.

Det landar väl inom oss allt eftersom hur nära det var att vi förlorat honom. På ett hår. Att Gud i sin nåd bevarade och att han nu vänder detta till något gott, något som ger Gud äran. Tack för att ni har stått med oss. Det är mycket vi inte förstår och det finns många varför man får spara tills vi står ansikte mot ansikte med Jesus. Men då tror jag vi plötsligt glömmer allt som varit. Då blir mina varför inte alls viktiga längre. Då finns det bara en sak man önskar och det är att tillbe och älska den som gav sitt liv för oss.

Men nu är det tid för tacksägelse. Ingvar, Ruth och jag och resten av familjen hemma i Sverige vi säger tack till GUD  och tack till er som fyllde och fyller böneskålarna.

Kram Anna 

Anita & Erik leverar sill och böner

Ingvar blir allt bättre med stormsteg. Katetern är nu dragen och antibiotika droppen slopade.

Anita & Erik Barker Andersen levererade böner och hälsningar, matjesill och kaviar från Klädesholmen. Efter förbönen noterade Ingvar i kväll, att han inte hade ont i sitt bäcken vid förflyttning i sängen, för första gången efter olyckan. (jag hör lovet, priset, äran och tacksägelsen till Gud, stiga mot tronen för Hans trofasthet, och mitt hjärta sjunger; Gud är en god Gud.) 

Kram

Anna

Motorcyklar eller inte....?

Ingvars tankar: Efter min MC olycka i Chiang Mai för 11 dagar sedan, utvärderar jag dag och natt liggande på rygg ämnet:

"Motorcyklar i Missionsarbete". Jag och Anna har kört Vespa och MC många tusentals mil, i 7 asiatiska länder under 34 år. MCn i dagens Asien är ett etablerat transportmedel för kvinnor, män, barn och varor av olika slag. Även efter denna dramatiska nära-döden-upplevelsen tänker jag inte sluta köra MC, men att fortsätta att ALLTID:

• Ha en bra hjälm, fastknäppt.
• Ha mer marginaler till andra fordon.
• Undvika köra på vägar med snabb trafik. Min olycka hände mitt bland massa bilar och lastbilar, under rusningstrafik på Super High Way. Det är ju ett under att ingen körde över mig.

Den här månaden var egentligen helbokad för mig. men nu ligger jag här för ankar. Samtidigt förstår jag att min MC olycka berör många och att Gud kan använda detta till något gott. Många kristna ledare är djup berörda när de besöker mig. Tack för era förböner. Hälsningar från Ingvar på Ram sjukhuset i Chiang Mai, som är djupt tacksam att han lever.

(sekr. Anna)

vi går blogg rond

Det känns som mycket hänt sedan vi gick ronden sist.  Idag har vi delat upp ronden i specialistområden som är involverade.

 

Neurologiskt: är pappa så gott som frikänd, bandage och stygn är borta från huvudet.

Pappas ord i morse: Det känns som jag har fått hjärnan tillbaka! 

Öron, näsa, hals: Läkaren kikade i öron och såg att där fanns blod bakom trumhinnorna, mest på höger sida. Sista 2 dagarna en markant förbättring av hörseln. Vi behöver inte ropa längre.

Ögon: Pappas fokus är tillbaka till det normala.

Plastik: Nästamponader borttagna, och näsryggen höll! Gommen har klarat sig tack vare flytande kost.

Intern Medicin: Lunginflammationen är nu över.

Ortoped: Vi har nu tittat på nya CT bilder av bäckenet.  Vänster sida är fortfarande stabilt med sin enda fraktur.  Höger sida har en t-fraktur i höger höftkam, den har glipa på 5 mm.  Även frakturen nedre bäckenet kvarstår.  Detta gör att höger sida är instabilt.  Därför har pappa ont när han rör sig i sängen.  Bifogar CT bild.  Höger sida behandlas konservativt, dvs ingen operation pga svåra läget.  1 månad till i sängen och troligtvis på sjukhus... INGEN belastning alls på höger sida får ske! Stygnen på pappas finger är tagna idag.  Det ser fint ut.  Höger knä är oförändrat och fortfarande i skena.

Hud: Utslagen efter stödkragen är nu utläkta.

Själen: Något bättre.  Han har nu mera insikt över situationen och vad som hänt.  

Böneämne: Fortfarande att han ska få ro i kropp och själ.  Tålamod.  Att helandet går snabbt! Att Far ska hålla ett vakande öga på bäckenet.Tack för förbön!

Vi är så väldigt tacksamma för den snabba förändringarna vi kan se till det bättre.

Skrivet av (något sömniga) Anna och Ruth

Ingvar tog ett skutt.......

Det känns som Ingvar tagit ett skutt framåt över en natt. Efter en riktigt god natt, där stresshormonerna som tidigare har stört sömnen, nu verkar ha lugnat ner sig.  Han kan höra bättre idag och det gör att Ingvar lättare kan kommunicera.  Han kan se med normal skärpa idag. Rörelserna i sängen är inte lika smärtsamma. Allt det här gör att det blir mindre oro. Så idag är en god dag. Tack Jesus! Läkarna har strömmat in genom dörren, bara idag har 5 varit och tittat på "sin" del. Vi väntar just nu vi på den 6e. 

Kram Anna

(Kort:Plastik Kirurgen tar stygnen över hö öga)

kan sängar bli längre?

"Emil" får tillsyn av ortopeden.

 Neurokirurgen som tillsammans med Jesus räddade livet på Ingvar.

Ingvars högra fot smyger sig jämt ut genom säng ramen och blir nerkyld. Sängen är för kort. Ingvar är en lång svensk och sängen gjord för  små thai. Vi kallar foten för "Emil"(alla känner Emil;-) När vi diskuterade vad vi skulle göra åt problemet, så kom Barbro med en lösning: "Jag vet att Anita Barker ber för korta ben att växa ut, och det sker. Jag undrar om hon kan be för sänglängden oxå ". Vi behöver ett mirakel.

Dränaget från huvudet drogs idag (31/1)och imorgon tas stygnen. Neurokirurgen sa till Ingvar: Om ett par dagar kan du skrivas ut. Vi skyndade oss att påminna läkaren om att det finns mer på Ingvar än ett huvud. Han har ett bäckenben som inte är helt nog för att bli utskrivet. 

Frihet från slangar ökar från dag till dag. Men den vägen är ännu lång.

Kram Anna