Att åter va i Pakistan och arbeta med "vanliga" människor är trevligt. Man får många kramar och församlingarna och samhället känns ..... OK. Pakistan kan utifrån verka hotfullt och farligt, men när man väl kommer in, känner man sig älskad och mycket väl omhändertagen. Och man får medverka i många sammanhang. Åter har jag fått lära mig läxan:
"På avstånd växer rädslan för varandra, men tillsammans växer förståelse och gemenskap".
Att möta de pakistanska myndigheterna är ... annorlunda. Det känns som de vill bevisa för omvärlden att de nu bekämpar terrorismen, till den grad att man behandlar alla först som terrorister, tills motsatsen är bevisad. (Vi är ju vana vid att bli behandlade som goda, tills motsatsen är bevisad). Men här, när man väl är godkänd som OK .... är det öppna dörrar. Igår hade vi en mycket fin samling för 300 personer i en lokal kyrka i Rawalpindi. Nu har jag 4 dagar i Karachi. Ingvar
