Avskiljning & Språket

Idag har Anna och jag avskiljs på Betel på Klädesholmen till en ny missionsperiod. 1973 var den 1:a avskiljningen. Men denna (den 8:e) kändes också mycket bra. För oss är dessa högtidsstunder guld värda. När tuffa tag kommer på missionsfältet, är det livsviktigt att veta att detta inte är någon egen idé, utan en Guds plan, vi är utsända av församlingen och vi står i Guds & församlingens tjänst.

Vi missionärer måste alltid jobba med a) att kommunicerar med rätt språk. Vi lär oss språk, även om det är tufft, eller vi får hjälp av tolkar. b) att kommunicera med kärlek till folket. Älskar vi inte våra nya och annorlunda medmänniskor kan vi inte kommunicera… … även om vi talar deras språk.

Detta gäller oss i Sverige också. Jag har funderat på varför alla (som jag mött) trivs på Torpkonferensen. Visst möter man där många fina människor och får lyssna till bra talare. Talarna och sångare på Torp har ett klart och tydligt bibliskt budskap men …… vad jag tycker mig se och höra är att de talar folkets språk. Inte skall vi svära, för det är att tala med den onde. Ibland, i Sverige, har jag på tungan att fråga de som svär: Hur känns det att ha djävulen i sig?

Jag tror vi alla behöver gå en språkskola, inte minst vi kristna. Livet i Gud kan kommuniceras, så folk har en möjlighet att förstå. Att tala ett religiöst språk, fungerar inte. Nu gäller det att kommunicera Livet, så folk förstår, både här i Sverige och i andra länder. Det är en utmaning för oss som ….. kan ha det tufft med nya språk. Ingvar