Möter ledare som kan delegera.

Denna vecka är Anna i Bangkok på en ledarträning som Tree of Life och Living Water samarbetar i. Hon är mycket nöjd med samlingarna hittills.

Min huvuduppgift just nu är att möta så många församlingsledare jag kan för att samtala om församlingsplanering i Thailand.

EFK målsättning i 13 länder i Asien är att: ”Växande församlingar förmedlar…” Och detta är en stor utmaning, inte minst i Thailand, därför att här växer församlingarna alltför sakta, för att vi skall vara nöjda.

Varje dag möta jag nu 2 typer av ledare.

a) De som innerst inne gett upp och menar: Det går inte.

b) De som brinner och sprider inspiration för att se nya församlingar grundade.

Igår återvände jag mycket uppmuntrad efter att ha samtalat med en pastor från Australien, en från Thailand och en från USA. Idag en från Laos och besökt en bibelskola. Det finns många bra metoder men de flesta inser att metoderna inte är det viktigaste, utan att Jesus är närvarande med sin kärlek, kraft och liv.

Loas Pastor idag ville inte säga vilken metod som var rätt eller fel. Han sa: Whatever God leads you to do: Do it. Han är själv svartlistad från att åka till Laos, men församlingarna där växer ändå. Jag ser 2 typer av ledare:

• De som tror: En ledare är en person som får saker och ting gjorda, tack vara att han/hon delegerar till andra.
• De som tror: En ledare är en som göra det själv, för att det skall bli bra gjort.

Imorgon skall jag möta fler. Spännande. Sedan skall jag summera mina Findings och så snabbt som möjligt börja jobba med församlingstillväxt, genom Nationella Pionjärarbetare. De finns och de kan göra det bäst i Thailand. Vi utlänningar kan stödja dem, undervisa dem och inspirera dem. Thai behöver andliga föräldrar, som ... kan delegera till Thai. Ingvar

Olika divisioner

I dag har jag gjort premiär som åskådare på en landskamp. Intressant och Trevligt. Sverige vann över Finland med 3-0 i fotboll. Detta var Kings Cup med 4 lag: Nord Korea, Thailand, Finland och Sverige. Och Sverige vann turneringen. Anders Svensson gjorde ett snyggt mål på slutet.

Men var fanns den stora entusiasmen? Några försökte ”gassa upp” stämningen, men … det kom inte riktigt igång. Alla lunkade hem nöjda efter en bra match, förutom Finländarna förstås.

Jag har tidigare varit på olika större arenor med 1000 tals människor, med härlig sång och Celebration inför vår levande Gud. Och återvänt hem … som på moln. Full av glädje. Sist var det i nov i fjol efter Bless Chiang Mai då Anna och jag återvände hem …. fulla av jubel.

Jag älskar Sverige och fotboll, Gud och lovsång. Men inser tydligt efter dagens landskamps-åskådar- premiär att de ”spelar” verkligen inte i samma division.

I morse var jag inbjuden till en Celebration på Indiska Konsulatet för den Indiska: The Republic Day. Det var också trevligt att möta många indier och inte minst konsuln. Men detta var ytterligare i en annan division. Ingvar

Vår brokiga livsbonad

Ibland får man den där extra ordinära känslan av att Gud runt omkring i ’min värld’ drar i massor av trådar på en och samma gång. Man kan se det som en väv där vissa områden eller tider ser rätt odramatiska och enfärgade ut andra är brokiga med mycket mönster och rörelse.

Just nu ser och hör jag att det är mycket å färde med många till synes synkroniserade förändringar i våra och flera av vår a vänners liv. Vi talar om tider av ’transitions’ och ibland har vi skapat dem själva genom våra egna beslut, bra eller dåliga och ibland har vi blivit serverade dem som på ett fat(dock inte alltid ett silverfat).

Mina nationella vänner delar drömmar och planer om förflyttning, en del till sina barndomsplatser andra till nya främmande platser för dem. De talar om konsekvenser för barnen, för ekonomi, men det verkar vara berg som inte är för höga. För ett par år sedan hade dessa vänner aldrig sett en flytt till annan ort möjlig. Man älskar denna plats. Tills som en osynlig hand, en inre längtan, och kanske en villighet till förändring och en villighet att dela med ett annat folk vad man själv har fått.

Vår livsbonad har hunnit bli rätt brokig, men det ser ut som om det fortfarande finns mönster i vävarens tanke, för våra liv. Jag kan ana att dessa mönster inte blir så slätstrukna som man i vår ålder hade önskat, utan fulla av kontraster. Jag är nyfiken på den nya delen av väven! Vi får blogga vidare om våra ’transitions’.

Kram Anna

Livets källa

Vi har just återvänt från en bra Gudstjänst. Predikan som jag hörde idag handlade inte om Livets Källa, som är text enligt det Svenska kyrkoåret. Jag kollar varje lördag vad som är söndags text, men predikar sällan över den… i alla fall inte utomlands. Ändå ringer orden Livets Källa i mig denna helg.

Den är ingen New Age utopi, hypnos, fantasi eller tankebyggnad. Nej den är verklig, behövande och fungerar i alla kulturer och i alla sammanhang. Alla letar vi efter den eftersom det finns för mycket av dödens källa, som spruta ondska runt oss. Vi tittade igår på en hemsk video om förföljelsen i Laos, inte så många mil härifrån. Och vi ser på nyheterna om terroristerna i Algeriet. Vilken ondska.

Ibland kan vattenkranen vara stängd och man kan känna sig torr och uttorkad. Eller har man blivit nerfrusen och vattnet slutar komma. Men källan är där. Min stora utmaning är inte om Livets Källa finns eller inte, utan hur skall den fungera för mig här och nu. Vågar jag öppna på kranen, var jag än är och låta det flöda? 

Svaret är inte att jag blir stark nog att förstå och god nog att kunna hantera det onda. Nej svaret är att jag samarbetar med Livets Källa och låter den flöda med massa tro, hopp och kärlek, även här och idag. Och även ....... genom mig. Och Livets Källa funkar, även om jag inte förstår hur. Ingvar

Mission & Byggnader

Stefan S. skrev en bra blogg 130113 ”Vad ska man ha en kyrkbyggnad till?” http://www.stefansward.se  Han avslutar med att kyrkobyggnaden skall vara: 
En missionsstation där troende kan utrustas för att sedan sändas ut i samhället och ut i staden.

Vi missionärer brottas ofta med frågan om vi skall satsa på  byggnader eller inte. Något enkelt svar finns inte. Jag ser här i Asien både ”döda” och ”levande” kyrkobyggnader och missionsstationer.                                                                      

Just nu jobbar jag på att utveckla ett nytt pionjärarbete här i Thailand och då är en av frågorna: Är byggnader bra eller dåliga för att församlingsplantering skall få fart?

En del förespråkar byggnader, en del inga byggnader. Jag är inte Svart-Vit utan tror det finns en Gyllene medelväg. I have a dream sa Martin Luther King den 28 Aug 1963. Då var jag bara 13 år. Nu måste jag säga: I have a dream att Guds rike skall växa i full harmoni mellan de etablerade Kyrkorna och de kristna i samhället. Ingen rädsla, ingen avundsjuka bara välsigna varandra och samarbeta.

Det viktigaste är att Guds närvaro är där. Då kommer vi alla att känna oss hemma oavsett byggnaden. Stefans blogg var: kreativ och uppbyggande. Jag började tänka och be Gud hjälpa mig att ha rätt hållning till byggnader här och nu. Visst kan vi använda byggnader bara Gud är i centrum. Då finns det plats för människor, ja alla människor. Ingvar

Nästa blogg.

Jag lästa 130113 några mycket tänkvärda rader på http://www.stefansward.se/  Nästa blogg handlar om Mission & Kyrkobyggnader. Ingvar

Utsäde och andlig färsk mat

Idag predikade pastorn en gammal predikan. Den var biblisk och ”bra mat”. Men jag har hört den förr. Den var inte, som jag upplevde den; färskt varm och ny mat. Men knäckebröd är ju också mat.

Min lösning denna morgon var att höra med ena örat på talaren och andra örat på Guds tilltal. Och … Gud själv hade mycket färsk härlig mat denna morgon. Ett gott råd: Om du hör mig ta fram gammal ”skåpmat”, lyssna mer på Guds röst än på mig. OK!

En annan typ av utsäde.
Jag har mött flera kristna under årens lopp, som senare dött som martyrer, fängslats, försvunnit eller fått en ”mystisk” död. Alltid blir första bönen: Gud varför?

I fredags begravdes Pakistan Missionärern Birgita A. i Sverige. Titta på denna:

http://www.facebook.com/home.php?ref=hp#!/photo.php?v=4588120093577&set=vb.1009295115&type=2&theater

Jag brukar säga: Bäst att skiljas som vänner: En vacker dag (eller efter några år) behöver vi kanske jobba tillsammans igen. Och då är det bra att inte ha massa ouppklarad och onödig barlast. Jag kanske skall börja tillägga: Bäst att skiljas som vänner: Vi kanske aldrig möts igen. Jag sa hej då till Birgitta A. i Lahore den 26e oktober, utan tanke på att hon skulle bli martyr 38 dagar senare.

Även om vi inte förstår är dock ett säkert: Dessa martyrers blod är inte till spillo. Prästen Tertullianus som levde mitt under förföljelsetiderna (omkr år 200) skrev: ”Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde.”

Även om vi inte förstår det …. behöver Pakistan mycket mer utsäde; Färsk varm och ny andlig mat. Ingvar

En inspirerande berättelse och en mycket dålig.

Idag blir det en fin uppmuntrande berättelse och en fruktansvärt dålig.

Den goda skriver Josef & Maria i Islamabad, Pakistan, på sin Facebook:

I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra:
- Tror du på liv efter födseln?
- Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.
- Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?

- Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.

- Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.

- Jag tror att det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.

- Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födelsen. Födelsen är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.

- Jag vet inte precis hur livet efter födelsen kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.

Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är?

Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.

- Jag tror i alla fall inte på det. Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar.

- Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga. Eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just bara förbereder oss för det.

Så sant.

Den dåliga är från Indien. Jag älskar Indien och det finns mycket positivt och vackert i detta stora land. En våldtäkten i Indien skakar Indien och världen: De män som står anklagade för att ha gruppvåldtagit den 23-åriga läkarstudenten Jyoti Singh Pandey i New Delhi riskerar dödsstraff. Och i domstolen rådde kaos.

Burr. Det finns mycket ont i världen. Men det positiva är att det finns en reaktion mot det onda. Ett faktum som inte hjälper är att det börjar bli ont om flickor i vissa delar av Indien. Många fler pojkar föds.

Jag har en text framför mig på väggen: Be a Hero – Take a risk for those at Risk. Vågar jag det? Med Guds och människors hjälp måste vi säga: Ja, jag vågar stå upp på Guds och människors sida, mot det onda. Ingvar

Nationlisering - en hjärtesak.

Gott Nytt År. Denna första blogg 2013 kommer från Kambodja och handlar om nationalisering från hjärtat. Igår på vägen ner från Mondolkiri till Phnom Penh och även när jag igår och idag träffat ICC-are så ringer ordet Nationalisering i mina öron. Det finns många typer men 2 är:

Typ A. Nationalisering, efter några år, då de lärt sig jobbet.
Typ B. Nationalisering, från början. Vi hittar nyckelpersoner som redan har idéer, ”ägandeskap” och ansvar. De är redan, i liten skala; "Man of Peace", ledare eller vanliga människor. Men de har en iver att göra något. Vi hjälper dem från början, inte tvärtom. Detta är ingen enkelriktad Nationalisering där jag som utlänning inte är något och de nationella är allt.

Varför jag tror på Typ B? Jo: 

1) Jag har åter sett det fungera bra här i Kambodja.
2) Stora delar av vår värld nu jagar globalisering och alla söker allt från alla. De kontextualiserar sig till väst snabbare än jag till öst.

Det måste finnas bra harmoniska vägar där vi kan mötas: Jag vill bli som Öst. De vill bli som Väst. Så öppnade jag DAGEN och …. där berättas det om ”Engagemanget vinner på närhet till missionen. http://www.dagen.se/nyheter/engagemanget-vinner-pa-narhet-till-missionen

Det verkar som det finns en viktig koppling: Närhet här ger närhet där och närhet där ger närhet här. Vilket som kommer först, är olika för olika personer.

Bara vi har Nationalisering från Hjärtat, så kan vi samarbeta om vi bor i Sverige eller om vi bor i Kambodja. Och då blir det också så att det som ligger långt borta också blir nära. En Hjärtesak. Ingvar