Ibland får man den där extra ordinära känslan av att Gud runt omkring i ’min värld’ drar i massor av trådar på en och samma gång. Man kan se det som en väv där vissa områden eller tider ser rätt odramatiska och enfärgade ut andra är brokiga med mycket mönster och rörelse.
Just nu ser och hör jag att det är mycket å färde med många till synes synkroniserade förändringar i våra och flera av vår a vänners liv. Vi talar om tider av ’transitions’ och ibland har vi skapat dem själva genom våra egna beslut, bra eller dåliga och ibland har vi blivit serverade dem som på ett fat(dock inte alltid ett silverfat).
Mina nationella vänner delar drömmar och planer om förflyttning, en del till sina barndomsplatser andra till nya främmande platser för dem. De talar om konsekvenser för barnen, för ekonomi, men det verkar vara berg som inte är för höga. För ett par år sedan hade dessa vänner aldrig sett en flytt till annan ort möjlig. Man älskar denna plats. Tills som en osynlig hand, en inre längtan, och kanske en villighet till förändring och en villighet att dela med ett annat folk vad man själv har fått.
Vår livsbonad har hunnit bli rätt brokig, men det ser ut som om det fortfarande finns mönster i vävarens tanke, för våra liv. Jag kan ana att dessa mönster inte blir så slätstrukna som man i vår ålder hade önskat, utan fulla av kontraster. Jag är nyfiken på den nya delen av väven! Vi får blogga vidare om våra ’transitions’.
Kram Anna
Just nu ser och hör jag att det är mycket å färde med många till synes synkroniserade förändringar i våra och flera av vår a vänners liv. Vi talar om tider av ’transitions’ och ibland har vi skapat dem själva genom våra egna beslut, bra eller dåliga och ibland har vi blivit serverade dem som på ett fat(dock inte alltid ett silverfat).
Mina nationella vänner delar drömmar och planer om förflyttning, en del till sina barndomsplatser andra till nya främmande platser för dem. De talar om konsekvenser för barnen, för ekonomi, men det verkar vara berg som inte är för höga. För ett par år sedan hade dessa vänner aldrig sett en flytt till annan ort möjlig. Man älskar denna plats. Tills som en osynlig hand, en inre längtan, och kanske en villighet till förändring och en villighet att dela med ett annat folk vad man själv har fått.
Vår livsbonad har hunnit bli rätt brokig, men det ser ut som om det fortfarande finns mönster i vävarens tanke, för våra liv. Jag kan ana att dessa mönster inte blir så slätstrukna som man i vår ålder hade önskat, utan fulla av kontraster. Jag är nyfiken på den nya delen av väven! Vi får blogga vidare om våra ’transitions’.
Kram Anna
