Är på ''återbesök'' till Chiang Mai och min resa hit har varit lite annorlunda.
Det började med att mitt flyg var ändrat utan att meddela. Det innebar att jag kom fram sent.
Väl framme vid Prapas Court där jag skulle bo. Hade de lämnat ut fel nyckel till vakten. Så där står man kl 23.00 och försöker tänka kallt, vad gör man nu då. Närmaste hotell har blivit allt snuskigare, dit går jag inte, Ingvar avråder per telefon. Sms'ar Lisette Gabre den enda av min vänskaps krets i CM som garanterat är vaken. Det var så skönt att bli upplockad. Vi hade haft en plan att mötas under söndagen så det passade bra. Vi fick halva natten på oss att prata och en lång sen frukost fram till lunch. Gott. Efter att ha flyttat dit jag skulle, fortsatte dagen i samtal och jag är förundrad över Guds trofasthet mot dem som varit speciellt utsatta i och med vår flytt till Ubon.
Lampuang sa: Jag lever nu i förtröstan på att Gud ska förse, en dag i taget, inte år, inte månad, utan en dag i taget. Och Gud är trofast. Han håller att luta sig mot.
Så skulle jag möta några av våra närmaste vänner under tidigare år som också är på besök i CM. De valde kl 4 i den största och nyaste shopping centrat i stan. Klockan började närma sig 6 och vi bad tillsammans på kafe'et där vi satt. Vi sa amen kramade om varandra och började gå mot rulltrappan när vi började känna skakningarna i golvet. Plötsligt hör vi ett brak och folk börjar skrikande springa mot utgången. Vi är tusentals som skärrade tar oss ut och ställer oss på säkert avstånd och väntar, blir det mer?? Jag lämnar platsen och väljer äta min kvällsmat i ett enplan hus, av någon anledning ;-)
Väl 'hemma' skakar det till igen ett par gånger, men nu börjar man undra om det bara är i mitt huvud?
Imorgon tar jag MCn till Lamphun för att träffa några fler av 'de minsta'. Så jag återkommer.
Kram Anna
Det började med att mitt flyg var ändrat utan att meddela. Det innebar att jag kom fram sent.
Väl framme vid Prapas Court där jag skulle bo. Hade de lämnat ut fel nyckel till vakten. Så där står man kl 23.00 och försöker tänka kallt, vad gör man nu då. Närmaste hotell har blivit allt snuskigare, dit går jag inte, Ingvar avråder per telefon. Sms'ar Lisette Gabre den enda av min vänskaps krets i CM som garanterat är vaken. Det var så skönt att bli upplockad. Vi hade haft en plan att mötas under söndagen så det passade bra. Vi fick halva natten på oss att prata och en lång sen frukost fram till lunch. Gott. Efter att ha flyttat dit jag skulle, fortsatte dagen i samtal och jag är förundrad över Guds trofasthet mot dem som varit speciellt utsatta i och med vår flytt till Ubon.
Lampuang sa: Jag lever nu i förtröstan på att Gud ska förse, en dag i taget, inte år, inte månad, utan en dag i taget. Och Gud är trofast. Han håller att luta sig mot.
Så skulle jag möta några av våra närmaste vänner under tidigare år som också är på besök i CM. De valde kl 4 i den största och nyaste shopping centrat i stan. Klockan började närma sig 6 och vi bad tillsammans på kafe'et där vi satt. Vi sa amen kramade om varandra och började gå mot rulltrappan när vi började känna skakningarna i golvet. Plötsligt hör vi ett brak och folk börjar skrikande springa mot utgången. Vi är tusentals som skärrade tar oss ut och ställer oss på säkert avstånd och väntar, blir det mer?? Jag lämnar platsen och väljer äta min kvällsmat i ett enplan hus, av någon anledning ;-)
Väl 'hemma' skakar det till igen ett par gånger, men nu börjar man undra om det bara är i mitt huvud?
Imorgon tar jag MCn till Lamphun för att träffa några fler av 'de minsta'. Så jag återkommer.
Kram Anna
