Vi avslutade SPM medarbetar mötena hemma i Ubon och Ingvar tog mig till flygplatsen innan gästerna hade åkt för att jag skulle hinna vara med på Uncle Kharns minnesgudstjänst. Jag satt där under predikan och tänkte på att visst har han strävat för att bli kvitt flaskan och allt annat som hängde med i den svängen, men en sak är säker.: Hans liv var ett vittnesbörd om Guds tålamod och stora nåd med oss människor.
Jag brukade säga att han hade många liv. Varje gång som han blev allvarligt sjuk och var på väg att dö i skrumplever och andra komplikationer så ropade han på Gud i sin nöd. Och miraklet skedde.
Han blev genast frisk och nykter i ett nu och började jobba, hjälpa till med hemmet etc. Så började han snegla åt både flaskan och buddhismen och strax var han på väg utför igen.
För en tid sedan plockade han åter igen bort avgudarna, blev nykter, pratade med Jesus om att han nu verkligen ville välja BARA Jesus. Nu fick han diagnosen lung cancer och kroppen falnade och denna gången sa han; Detta är min sista resa. Han förberedde sin begravning, talade om för pastorn precis hur allt skulle vara. Familjen fanns vid hans sida. Guds närvaro var påtaglig runt sjuksängen barnen 15 och 18 år hade en helig stund med sin far, de förlät och bad om förlåtelse. Och tårarna rann på både far och barn.
Genom Uncle Kharns liv såg jag vilken underbar Far vi har. Vi kan ha gått helt i botten, men ett enda desperat rop från våra hjärtan, och Fars hand är där redo att dra oss upp från den djupaste dyn.
Visst hade jag bett och trott att han idag skulle vandra med oss, hel och fri och allt som fanns att önska. Men jag dömer ingen för jag har inte vandrat i hans skor.
Familjen i sin sorg bad att Gud skulle bekräfta att det beslut han sa att han tagit var sant. Man ville så gärna veta. Dottern Pling har en dröm på natten att pappa vandrar på en bred mångfilig väg. Så kom han till ett vägskäl och han väljer den enda smala vägen som inte många vandrar på.
En dag vill jag stå bredvid Uncle Kharn och lovsjunga Jesus.
Tacksam för fortsatt förbön för familjen. De flesta av er vet att hustrun Lampuang varit en av mina närmaste medarbetare i arbetet med upprättelse av de mest trasiga.
Kram Anna
Jag brukade säga att han hade många liv. Varje gång som han blev allvarligt sjuk och var på väg att dö i skrumplever och andra komplikationer så ropade han på Gud i sin nöd. Och miraklet skedde.
Han blev genast frisk och nykter i ett nu och började jobba, hjälpa till med hemmet etc. Så började han snegla åt både flaskan och buddhismen och strax var han på väg utför igen.
För en tid sedan plockade han åter igen bort avgudarna, blev nykter, pratade med Jesus om att han nu verkligen ville välja BARA Jesus. Nu fick han diagnosen lung cancer och kroppen falnade och denna gången sa han; Detta är min sista resa. Han förberedde sin begravning, talade om för pastorn precis hur allt skulle vara. Familjen fanns vid hans sida. Guds närvaro var påtaglig runt sjuksängen barnen 15 och 18 år hade en helig stund med sin far, de förlät och bad om förlåtelse. Och tårarna rann på både far och barn.
Genom Uncle Kharns liv såg jag vilken underbar Far vi har. Vi kan ha gått helt i botten, men ett enda desperat rop från våra hjärtan, och Fars hand är där redo att dra oss upp från den djupaste dyn.
Visst hade jag bett och trott att han idag skulle vandra med oss, hel och fri och allt som fanns att önska. Men jag dömer ingen för jag har inte vandrat i hans skor.
Familjen i sin sorg bad att Gud skulle bekräfta att det beslut han sa att han tagit var sant. Man ville så gärna veta. Dottern Pling har en dröm på natten att pappa vandrar på en bred mångfilig väg. Så kom han till ett vägskäl och han väljer den enda smala vägen som inte många vandrar på.
En dag vill jag stå bredvid Uncle Kharn och lovsjunga Jesus.
Tacksam för fortsatt förbön för familjen. De flesta av er vet att hustrun Lampuang varit en av mina närmaste medarbetare i arbetet med upprättelse av de mest trasiga.
Kram Anna
