Jag har precis vinkat av Ingvar på flygplatsen här i Ubon. Jag måste erkänna att det är med blandade känslor. Man bollar mellan vishet klokskap förnuft och tro i besluten vi måste ta och ibland kikar oro runt hörnet och då är det bäst att rikta blicken uppåt igen. Frågorna tar liksom inte slut. Kommer Ingvar att kunna återvända den 8e oktober? Kommer han att godkännas av myndigheterna att komma tillbaka? Hamnar han i 14 dagars karantän i Bkk ? Väl i Sverige kan han nå sina mål i Covid-tider?
Vi har precis bytt boende, från ett hem som fungerade till ett nytt hem som behövde fixas till i racerfart eftersom vi bara hade 2 veckor på oss tills Ingvar skulle resa. Han har jobbat så hårt för att skapa trygghet så långt det går. ''Om inte Gud vaktar huset så är det ändå förgäves''.
Vatten och avlopp, vattentank och vatten pump. Slangar hit och dit. Alla plantor och buskar flyttade från gamla trädgården till den nya, som skulle ner i marken. Solcell lampor för utebelysning i den väldigt stora trädgården. Gardiner stänger..... allt detta medan det vanliga arbetet pågick med en växande församling och konstanta förändringar i arbetet med Child Safe med allt vad det innebär.
Vad jag vill säga: Ingvar har slitit för att få till det, utan ett ord av klagan. Svetten, lorten, cement-damm. Våra vänner från både Child Safe Communities och församlingen Streams of Grace har varit väldigt hjälpsamma med själva flytten.
Nu ser det hyfsat ut. Huset fungerar.
Under Ingvars många år av resande, ville han alltid se till att allt fungerade med hus och fordon etc innan han lämnade. Uppskattar så hans omsorg.
Nu är det hans tur att få komma hem till barn och barnbarn. Jag(Anna) var hemma över jul och nyår.
Lägger på några kort.
Ett från i söndags efter gudstjänsten ville dessa härliga människor i Streams of Grace Church ta ett kort som Ingvar kunde ta med sig hem.
Ett kort från Music Cafe' sidan av kyrkan. Mest för att ge en bild av vikten av att han ett 'halfway'' in där det finns rymd för den som inte känner sig modig nog att ta steget in i gudstjänsten.
Ett avskeds kort på Ingvar och mig idag på flygplatsen. Jag ser lite sammanbiten ut, vad nu det beror på.... han blir borta minst 2 månader.
Vi har precis bytt boende, från ett hem som fungerade till ett nytt hem som behövde fixas till i racerfart eftersom vi bara hade 2 veckor på oss tills Ingvar skulle resa. Han har jobbat så hårt för att skapa trygghet så långt det går. ''Om inte Gud vaktar huset så är det ändå förgäves''.
Vatten och avlopp, vattentank och vatten pump. Slangar hit och dit. Alla plantor och buskar flyttade från gamla trädgården till den nya, som skulle ner i marken. Solcell lampor för utebelysning i den väldigt stora trädgården. Gardiner stänger..... allt detta medan det vanliga arbetet pågick med en växande församling och konstanta förändringar i arbetet med Child Safe med allt vad det innebär.
Vad jag vill säga: Ingvar har slitit för att få till det, utan ett ord av klagan. Svetten, lorten, cement-damm. Våra vänner från både Child Safe Communities och församlingen Streams of Grace har varit väldigt hjälpsamma med själva flytten.
Nu ser det hyfsat ut. Huset fungerar.
Under Ingvars många år av resande, ville han alltid se till att allt fungerade med hus och fordon etc innan han lämnade. Uppskattar så hans omsorg.
Nu är det hans tur att få komma hem till barn och barnbarn. Jag(Anna) var hemma över jul och nyår.
Lägger på några kort.
Ett från i söndags efter gudstjänsten ville dessa härliga människor i Streams of Grace Church ta ett kort som Ingvar kunde ta med sig hem.
Ett kort från Music Cafe' sidan av kyrkan. Mest för att ge en bild av vikten av att han ett 'halfway'' in där det finns rymd för den som inte känner sig modig nog att ta steget in i gudstjänsten.
Ett avskeds kort på Ingvar och mig idag på flygplatsen. Jag ser lite sammanbiten ut, vad nu det beror på.... han blir borta minst 2 månader.
