Jag känna mig verkligen hemma både i Sverige och i Ubon-Pakse. Det är inte platsen, huset eller sakerna som gör att man känner sig hemma. Viktigast är att man är i Guds vilja. Då är man i sanning hemma.
Jag kom hem till Bleket i onsdags kväll. Saknar Anna. Träffar släkt, vänner och församlingar. Hade en bra gudstjänst i Betel idag.
|
En man i en luftbalong inser att han kommit vilse. Han minskade höjden fick syn på en kvinna nere på marken, sänkte sig ytterligare och ropade till henne. ”Ursäkta kan du hjälpa mig. Jag vet inte var jag är”. Kvinnan svarade; ”Du är i en varmluftbalong cirka 30 fot över havet på
57.41.47 grader nordlig bredd och 17.12.47 grader östlig längd. Kvinnan fortsatte: ”Du måste vara en chef. Du vet inte var du är. Du har
stigit i höjderna genom att va uppblåst. Du är vilse och förväntar dig att
folk under dig skall lösa dina probelm”. |
Denna storyn är kanske lite ”tillfixad”… men ändå talar den till oss. Det är så lätt att komma in i sin egen lilla värld och tappa fotfästet.
Ja vi vill vara en del av Gud rike både här och där lika. Vandrar på jorden … med folket. Vi tillhör varande. Belonging behövs idag. Denna barnsång är talande:
https://www.youtube.com/watch?v=mPTdfOw56Ms
Ser framemot att möta er alla under dessa veckor fram till 6 okt och berätta vad Gud gör bland folket i Ubon-Pakse.
Ingvar (Fred) 0767 918182
