Plötsligt står man inför en tragisk sanning om kulturen i det område vi arbetar i att 'tillhörighet' är nästan obefintligt.
Vi föds i en familj. Vi tänker oss en tillhörighet i familjen, i ett släktled eller ett sammanhang, i en en grupp, i en församling.....
Det är en del av en identitet.
Det är en del av våra rötter.
Det är en del av vår omvärld.
En sång många av oss gamlingar har med oss är:
Jag försökte översätta denna sången till Thai för att får ord till 'tillhörighet' 'the sense of belonging'. Att vara en del av något som är större än sig själv.
Men har man blivit övergiven som barn, (i Isaan är det 80% av barnen som inte växer upp med sina föräldrar). Så många stories av människor som stängt sina hjärtan för allt vad föräldrar, ledare, lärare etc heter och man flyr från relation till relation. Hemmet är för många, tyvärr inget positivt.
Hur kan vi då som församling vara en plats som återspeglar Fars välkomnande HEM för dem som varit på flykt ända sedan barn????? Utan att kräva rumsrenhet och utan att skola in människor innan de hunnit smaka på nåden och Fars godhet först. Jag tänker på Lukas 15... den förlorade sonen gick inte iväg för att ta sig ett bad innan hans far kramade om honom och klädde honom etc.
Anna
