När Gud visar dig en ‘trailer’ och du tänker att det där är någon annans livs situation. Och efter några månader ridån går upp och man plötsligt fattar att det är ens egen ‘trailer’.
Mina älskade vänner och förebedjare: Mina damer och herrar: Här
är min vandring.
The Trailer:
Jag såg mig stå framför ett högt berg. Vägen var brant och höljd
i mörker. Ett gyllene ljus lyste upp nog för att se mitt nästa steg. I ryggen
blåste en varm vänlig vind som nästan lyfte mig uppför den branta stigen.
Vad den säger mig korthet:
En tuff mörk tid. Men att Gud är med mig och är trofast, mitt i
mörkret.
Corona tiden har varit tuff för oss alla, fast på olika sätt, beroende på var du bor och nivån på ansvar man bär på.
Kanske våra liv har varit som en utdragen uppförsbacke, med
mycket utmaningar, där man har fått improvisera och skapa och träna sig att
vara lyhörd mer än någonsin.
Vi har testats i uthållighet och tålamod, Men vi har haft ett
gäng av underbara medarbetare som vandrat med oss.
Vi har också utmanats av trötta medarbetares utåtagerande i relationer som smärtar en hel församling, lider en lem, så lider alla. Ekonomiskt har ju vårat arbetes grenar fått dra till svångremmen. Men vi har också fått omprioritera hur vi spenderar, så att vi alltid har plats för den hungrige vid bordet, eller att vi har över så att vi kan hjälpa de som har det svårt. Många har förlorat sina inkomster runt omkring oss.
Vi skapade en grönsaksträdgård för att förse till kyrkans behov och för de som kämpar.
Ingvar och jag har varit väldigt friska tills i år. Först fick
Ingvar oroande prover angående prostatan. Och han mådde inte bra. Se’n
plötsligt efter biopsi’n, försvann alla symtom. Och de fann heller inga cancer
celler. Tack Jesus.
Sedan lämnar 2 unga medarbetare arbetet som vi har investerat mycket tid, kraft, kärlek och vi var chockade.
Församlingen växer både i storlek och i mognad. Ungdomar kommer till Ubon Music Cafe. Child Safe Community har haft tuffa utmaningar p.g.a. Covid men också behov för att omstrukturera. Flera akuta rescue barn gjorde våra trånga lokaler ännu trängre.
Domningar och stickningar i händer och fötter, kramp smärtor i
ländrygg och skuldror. Och efter att ha bitit ihop i nästan 2 veckor med avgrunds-smärtor kände
jag att nej nu kollapsar jag snart.
Sökte läkare som gav medicin och skickade hem mig. 2 dagar till och sen gick det inte mer. Efter ett ultraljud såg de att gallan hade mycket sten och man beslöt att operera.
Den 9 juni plockade man ut 143 stenar. Den 12e skrevs jag ut med "Fit to Fly". Men jag kände mig långt från fit-to-fly. Ingvar mitt levande stöd
och med käppar drog jag mig upp för trapporna. Hade dålig styrka i höfter och nedåt. En helt ny erfarenhet.
Efter en konsultation av ortoped dr, efter att han uteslutit alla andra hemska
diagnoser enligt thai praxis, misstänktes B12 brist och kalk brist.
Hemresan den 17 juni senarelades till den 1juli. Och resan gick bra.
Det har varit oroligt, förvirrande, mörkt och ett brant berg att
ta sig uppför. Jag kom hem och Mariams familj "kidnappade" mig för att jag skulle
vila med hela familjens kärlek och omsorg. Så vi var i fjällen 2 veckor. Under
tiden där fick jag en tonsillit. Corona testades x 2 . Väl hemma i Bleket igen
fick jag en halsböld. Min kropp verkade vara så mottaglig, jag som annars
nästan aldrig har en förkylning. Men i lördags kändes det som om livet började
komma tillbaka.
Det här blev långt. Tack till er som har bett för oss. Tack för
att ni ber för Ingvar och arbetet där ute.
Jag är här och har en bit till på väg till att bli återställd.
Jag tackar Gud för Hans trofasthet. För att Han är ljuset i
mörkret, men också vinden som lyfter, och fyller mina segel igen.
Kram Anna
